Twitter-revolution?

Nu har det annonserats att nyval kommer att hållas i Moldavien den 29 juli. Det är en onsdag, men eventuellt kan det förklaras som ”ledig dag” så att folk kan gå och rösta (tveksamt!). Hur som helst lär deltagandet bli lågt, vilket anses gynna kommunistpartiet. Märkligt att de inte la det på en söndag.

Kommunistpartiet kunde ju inte få till egen majoritet för att välja president, och oppositionen var omutlig och vägrade rösta på de kommunistiska kandidater som stod till buds. Det föll på ett enda mandat faktiskt – och det är ju ett tecken på att demokratin fungerar som den ska i detta avseende. 

Den intressanta frågan är nu: kommer oppositionen att vinna något på den här röran? Det kan ju bli så att kommunisterna faktiskt får en ännu större majoritet i nästa val. Det var högt spel, när oppositionen bestämde sig för att vägra samarbeta! 

De sista dagarna har jag flera gånger sett på tv hur de kör gamla bilder från upploppen den 7 april för att liksom pränta in i huvudet på medborgarna vilka huliganer oppositionspartierna och deras anhang är. Jag såg nyligen en alldeles idiotisk rysk ”dokumentär” (NIT-produktion) som hette Attack mot Moldavien, en försklassig smutskastningsfilm som vore den producerad av den sovjetiska propagandamaskinen på 50-talet. Full av dramatisk musik, dåliga montage och absurda associationer. 

En intressant nyhet är att ett av kommunistpartiets tyngsta namn, Marian Lupu, har lämnat partiet. Han personifierade den lite mer ungdomliga och europeiska sidan av partiet: talar bra engelska, är lång och stilig och så vidare. En politiker som kan respekteras av och imponera på västpolitiker. För mig ser det ut som en spricka inom partiet, men folk jag pratar med som är pro-opositionella tycker att jag är naiv. De menar att han bara vill locka väljare i mitten, och sedan stödja kommunisterna i parlamentet. Ja, det är inte lätt  för en naiv svensk att korrekt tolka vad som sker i ett sånt här land!

Jag noterar att oppositionen i Iran också har färgen grön och liksom kollegorna i Chisinau kör en jätteprostest mot förmodat valfusk. Där är det ju mera storskaligt (både protesterna och det förmodade fusket) men det finns vissa likheter i händelseförloppet. Och även här hålls Twitter fram som en viktig kommunikationskanal. Trots det läste jag någonstans att genomsnittstwittraren skriver ett inlägg var 74:e dag… Själv stängde jag mitt nyöppnade Twitterkonto efter att inte riktigt ha begripit meningen med det. 

Jag funderar lite på om något förenar Iran och Moldavien, förutom det här att Twittrandet uppmärksammas i media som ett nytt ”demokratiskt” vapen. Många skulle ju tycka att det är absurt att överhuvudtaget jämföra dessa länder och det är det på sätt och vis – men jag tar mig ändå friheten att göra det! Det handlar ju ytterst om demokrati. En gemensam nämnare verkar vara (hos vissa grupper) starkt bristande tilltro till det egna systemet och statsapparaten som sådan – inte till något enskilt parti. Om medborgarna känner brist på deltagande, maktlöshet, att systemet är intransparent och kanske t.o.m. repressivt så är det tydligt att staten inte är en förlängning av folket. Då är det lätt att eldas upp om någon ropar ”valfusk” – oavsett om fusk förekommit eller ej. En del unga moldaver känner inför sin egen president ungefär som man i väst beskriver Ahmadinejad, och upplever sig vara fångar i sitt eget land. Liksom att politiken är full av elaka gamlingar som håller dem tillbaka, ungefär som gubben i Tusen och en natt som med benen klämmer sig fast runt axlarna på en yngling och håller denne i ett järngrepp.

Mmmm…

Kommen åter till Chisinau efter en månad i Skåne kan jag konstatera hur gott det är att vara tillbaka bland den moldaviska maten och det utmärkta vinet. Vilket inte vill säga lite, med tanke på hur god den skånska maten är! Jag kan bara beklaga att Karl XII inte tog med fler rätter än kåldolmarna efter tiden i Bender/Varnita. Det är förresten snart på dagen 300 år sedan slaget vid Poltava och inledningen på de år då Sverige styrdes från det som idag är Moldavien. Kanske inget man går och tänker på till vardags men det är ganska fascinerande att det hänt. 

Min väg hit var en riktig klassresa. Den gick via ett par dagar i Köpenhamn, där jag kände mig bra fattig efter finanskrisens SEK-sänkning. När jag sedan klev av planet här kunde jag gå och äta en alldeles utsökt lunch för mindre än priset för en kopp blaskkaffe i pappersmugg på Strøget. Men hur är det då för en moldav att åka till vilket land som helst i Västeuropa? Köpkraften reduceras från låg till löjligt låg! Den internationella marknaden värderar några timmar på Tivoli högre än en moldavisk dagisfrökens arbete under en hel månad! Det är märkligt – SÅ improduktiv kan hon väl ändå inte vara, dagisfröken alltså?  Ja, det är svårbegripligt, och man kan blott konstatera att köpkraft är gott – det är gott att vara svensk på de flesta ställen i världen (förutom då Danmark och några till).

Huvudet på spiken

Det har gått tre veckor nu sedan upploppen här i Chisinau. Solen skiner och livet går vidare som om inget hade hänt. Vill man se tecken på att allt inte varit som vanligt här i Moldavien, måste man bege sig till massmedialand och läsa om saken. För på stan syns inte ett spår och få människor verkar diskutera saken. Som vanligt är moldaverna skönt pragmatiska och gillar lugn och ro.

Relationen till Rumänien är frostig. I samband med protesterna sparkades Rumäniens ambassadör ut, och häromdagen gjorde Chisinau klart att inte heller den föreslagna efterträdaren är välkommen. Man har infört visumkrav för rumäner som vill in i Moldavien – alla rumäner ska alltså betala för vad några bråkstakar har gjort.

Även andra tendenser till kollektiv bestraffning som drabbar oskyldiga förekom i samband med upploppen – till exempel har jag hört att en hel skola tvingas stå till svars om några elever medverkat i upploppen. På samma manér uppmanades lärare t.o.m. på universitetsnivå att blanda sig i vad studenterna gjorde på fritiden. En skola låste portarna den 7e april så att eleverna inte kunde gå ut, även för vuxna elever som var över 18.  Det är skolans ansvar vad en elev gör under skoltid, även om denne är vuxen och straffmyndig. Det påminner mig om när jag jobbade på universitetet, där det fanns en formell bestämmelse (som lyckligtvis ingen tog på allvar) om att jag måste ha dekanens skriftliga tillåtelse att lämna landet om jag så önskade. Den sovjetiska människosynen i ett nötskal! Vem vet vad jag annars hade hittat på för samhällsomstörtande verksamhet om jag tilläts röra mig fritt?

Javier Solana har varit på besök och de båda stridande lägren slåss om hans och EUs gunst. Solana lär ha lovat att undersöka om EUs visumregler för moldaver  kan förenklas. Jag är övertygad om att just det vore ett stort steg för att lösa de underliggande problem som gav upphov till spänningarna kring valet. Det fanns under protesterna något väldigt desperat och trängt i luften, och moldaverna är verkligen trängda rent fysiskt av EUs nya järnridå. Det diskuterades även mänskliga rättigheter och demokrati. Utländska journalister har vägrats inresa till Moldavien, inhemska journalister har hindrats i sitt arbete och ungdomar har åkt på stryk hos polisen. Åtminstone två uppges ha dödats under oklara omständigheter (d.v.s. av polisen) strax efter kravallerna. I och med att Voronins stora uppgift nu är att (åter)erövra sympatier hos EU, hyser jag visst hopp om att skyldiga individer inom polismakten kan ställas till svars. 

Jag kan inte låta bli att förundras över de etniska/språkliga spänningar som uppstod under de där heta dagarna i början av april. Någon sociolog har sagt att nationalism är som en spik – ju hårdare man slår den i huvudet, desto djupare sjunker den in. Det är tydligt att kommunistpartiets ledare har slagit hårt på de rumänsktalande spikarna här i Moldavien. Ett bra exempel är en intervju jag såg i TV i samband med upploppen. Presidenten pratade ryska med journalisterna, och någon bad honom prata rumänska – varpå han svarade: jag talar inte rumänska, men jag kan svara dig på moldaviska.

Det moldaviska språket är en gammal rysk-sovjetisk uppfinning som syftar till att skilja Moldavien från Rumänien och på så sätt motivera de ryska maktanspråken. Redan på 20-talet skapades detta imaginära språk i den sovjetiska staten MASSR, som närmast kan liknas vid dagens Transnistrien även om gränserna inte sammanfaller helt. Man försökte alltså inbilla moldaverna att de talar ett annat språk än rumänska. Idag vet ju alla att det inte är så (lika lite som man talar belgiska i Belgien eller argentinska i Argentina) – språket moldaviska är i stället enbart ett politiskt ställningstagande (återinfört av president Voronin år 2001). Det är ett sätt att säga: vi identifierar oss med den rysk-sovjetiska traditionen och vi tar avstånd från Rumänien. I och med att många moldaver känner samhörighet med Rumänien så är detta en grov provokation. Däremot är jag säker på att rysktalande moldaver inte bryr sig ett dugg om i fall språket kallas rumänska eller moldaviska. Det är alltså en benämning med enbart negativa konsekvenser för folket här – rysktalande är likgiltiga, och övriga förolämpade. Kanske kan man hitta en och annan moldav som känner stolthet över att ha ett alldeles eget språk – men det rör sig rimligtvis om en lågutbildad minoritet. De enda som har verklig nytta av att språket kallas moldaviska är de stormaktsnostalgiska kamraterna i Kreml som med alla medel önskar kontrollera sina gamla lydstater.

Därför skulle jag önska att man snarast återinför beteckningen rumänska för det officiella språket, och i samband med det ger ryska någon form av juridisk status, ev. som andra officiella språk. Det skulle kunna minska de etniska spänningar som uppenbart finns under ytan, trots att man ser så lite av det till vardags i Moldavien. Då skulle de liberala oppositionspartierna kunna lugna sig lite med sin rumänska vurm, och kanske attrahera rysktalande väljare som nu drivs i armarna på kommunistpartiet eftersom de givetvis inte kan tänka sig att rösta på partier som har en rumänsk-”nationalistisk” agenda.

Sanning och lögn

Nu har det lögnat, förlåt, lugnat ner sig i Chisinau, bloggens besöksstatistik har fallit till normala nivåer och vädret har dessutom blivit bättre igen… Däremot känns i luften närvaron av två otäcka men abstrakta fenomen: tendens till etnisk splittring och statlig terror. Många rysktalande som jag pratat med säger att de känner sig ovälkomna och diskriminerade, som om den skanderande folkmassans rop har kastat ett eko efter sig. Terror tycker jag är en bra benämning på det sätt som polisen agerat efter upploppet. Här är en artikel från CNN. Här en annan från Moldova Azi.

Jag skrev i ett tidigare inlägg att demokratiutvecklingen i Moldavien fått sig en törn. En intressant text från diVERse om demokratin i postsovjetiska länder beskriver fenomenet virtuell demokrati. Man tänker såklart i första hand på Ryssland, men jag tycker att resonemanget har stor relevans även för Moldavien. Skribenten snuddar också vid en iakttagelse som jag gjort många gånger och som jag brukar kalla för sovjetisk nihilism, men det finns säkert en vedertagen term. Jag tänker på i Moldavien väldigt högfrekventa uttalanden i stil med: Alla politiker är ändå banditer eller det som sägs i tidningar och tv är ändå inte sant eller Ryssland eller EU är sak samma, vi blir ändå utnyttjade osv osv. 

Detta verkar sammanhänga med något jag hört här då och då och som ser ut som en kvarleva av den gamla Potemkinkulissen, nämligen att det finns en annan sanning, som är fördold för oss. Man har draperat verkligheten, men nu ska vi försöka att finna sanningen. Denna sanning kan vara en okommunistisk och demokratisk värld, men jag har hört ungefär samma resonemang från en del som mött Jesus. Hur som helst förefaller frågor om sanning och lögn lite extra ofrånkomliga i (post)Sovjetunionen, och under förra veckan skanderades just ordet sanning av massorna.

Förvirring i Moldavien

Under ett par dagar kunde jag inte komma åt min blogg. Kommunisternas informations- och mediafientlighet har varit tydlig här. Oppositionens mediakanaler har varit stängda helt eller delvis. Maktens argument är typiska för någon som verkligen inte har en aning om vad demokrati betyder, eftersom de aldrig upplevt det: vi gör det för att skydda folket. Vi hindrar dem från att organisera en demonstration mot misstänkt valfusk, där folk kan komma till skada. Ok… man kan fråga sig vad folket behöver skyddas från. En polismakt utan känsla för lag och rätt, kanske? En korrupt regim som använder trakasserier och hot som politiskt medel? Det är ju knappast så att demonstranterna tänker misshandla varandra. 

Relationen till information och transparens är lite annorlunda i en f.d. sovjetrepublik som Moldavien, jämfört med Sverige. En moldavisk vän till mig kom just tillbaka efter juridikstudier i Stockholm, och kommenterade förtjust att man i Sverige kan kolla upp vad grannen har för lön! Som svensk inser man kanske inte direkt värdet på en så till synes onödig publikation som taxeringskalendern. Men jag tror det finns ett direkt samband mellan existensen av denna taxeringskalender och fri press och andra demokratiska yttringar. 

Å andra sidan: desinformation, förvirring. Oppositionen har hävdat att utomstående provokatörer, eventuellt betalda av regeringsmakten, tog initiativ till vandaliseringen i tisdags. Rätt många verkar tro på det – själv tycker jag det låter mycket osannolikt. Oppositionsledarna har offentligt tagit avstånd från våld och det som presidenten kallat ”försök till statskupp”. MEN: Oppositions(!)kanalen Pro-tv visade just i kväll att samma kille som hissade den provocerande rumänska flaggan på presidentpalatset i tisdags, samt stod i täten och hetsade demonstranterna, har figurerat i en annan demonstration i början av mars, då han medgav att han fått 150 lei av ett av oppositionspartierna för att skrika ”ner med kommunismen”. Betalar oppositionen bråkmakare och provokatörer? Är kampen mot kommunismen något som kan köpas och säljas? 

Men genast därefter dyker artiklar upp som hävdar att densamme kille i gul tröja är infiltratör, betald för att diskreditera oppositionen…

Så vem vet var allt detta slutar? Nu ser det ut att bli omräkning av rösterna (och förhoppningsvis det som är ännu viktigare: en ny kontroll av röstlängderna). Men tänk om det visar sig att kommunistpartiet har fått precis så många procent som det första resultatet gav vid handen? Tänk om det visar sig att de oegentligheter som ägt rum faktiskt är försumbara? Då blir nettoresultatet två förstörda statliga byggnader, vilkas renovering har estimerats till ca 240 miljoner kronor exklusive möblemang – pengar som kunde gått till mycket annat bra. Jag pratade häromdagen med en söt gammal gumma som jag mötte utanför den utbrunna parlamentsbyggnaden, och hon var fly förbannad och sa att hon inte skulle få någon pension nu. 

Egentligen är det bara tre saker som är obestridliga faktum:

1. En folkmassa har vandaliserat för enorma summor.

2. Regeringen/polisen har visat sig totalitära genom att hindra fritt informationsflöde i massmedia och på internet. Dessutom verkar det ganska sannolikt att uppgifter om ad hoc-gripna och misshandlade ungdomar är korrekta.

3. President Voronin har gjort sig störtlöjlig i EU-ögon, genom att anklaga Rumänien som nation – ungefär som när Danmark och t.o.m. hela Skandinavien fick skit av totalitära arabländer för de s.k. Muhammed-karikatyrerna.

Vi kan alltså redan konstatera att det finns minst en stor förlorare, nämligen landet Moldavien  - dess statsbudget är 240 miljoner fattigare och man har tagit ett stort steg bakåt på vägen mot en mer utvecklad demokrati. 

Vem som sedan bär skulden för vandaliseringen, om valet var riggat, vilket parti som kommer att ha makten framöver – det är höljt i mystik just nu och förvirringen är fortsatt stor.

I morgon planeras ny demonstration kl 11 och jag hoppas att polismakten tar chansen att bättra på sitt rykte och visar sig professionell, d.v.s. griper lagbrytare och lämnar övriga i fred. Presidenten har varnat att man nu kan komma att ta i med hårdhandskarna – detta till skillnad mot i tisdags då den passiva polisen uppträdde ytterst inkompetent och lät folkmassan vandalisera fritt, samtidigt som många poliser blev skadade.

Ny dag

För er som vill följa händelserna i Chisinau så rekommenderar jag Erik som uppdaterar frekvent. Förresten, är det inte fantastiskt med internet, bloggar, Twitter m.m.? Den nya tekniken som gör att nyheter aldrig behöver vara äldre än fem minuter och kan förmedla massor av perspektiv – inte bara en utsänd reporters synpunkter.

Som Erik skriver är det helt lugnt nu. Jag promenerade genom centrum nyss och såg poliser sitta i gräset och diskutera under de vit- och rosablommande träden. Demonstrationen borta vid regeringsbyggnaden var mindre och verkade liksom ha tappat riktningen. Rumänska flaggor syns men det är i sig inget ovanligt eller konstigt, så länge de inte sitter i toppen av presidenthuset.

Parlamentet och presidenthuset är svårt sargade. I området promenerade ett slags kravallturister: glada människor med solglasögon och kameror som diskuterade vad som hänt, som om de vore på ett museum för modern konst. Några exalterade yngre killar kommenterade att det hade ”brunnit snyggt” i ena delen av parlamentet, och jag kan just gissa vad de hade för sig i går kväll…

Teorierna om vem som bär skulden är många.  Nu har tydligen President Voronin pekat ut Rumänien som skyldigt. Trams och fantasier, säger jag. Enligt Unimedia menar liberaldemokraternas ledare att kristdemokraternas ungdomsförbund ligger bakom (lite andra takter än kafferep med Alf Svensson alltså). Andra tycks mena att kommunisterna betalat provokatörer för att smutskasta oppositionen så att de själva kan bli ensamma herrar på täppan. Logiskt, såtillvida att ett envåldshärskare inte behöver något parlament och därför kan elda upp detta. Men jag tror inte på sådana idéer. Om politikerna här tog sig tid att studera liknande upplopp i Västeuropa – t.ex. de som vi haft i Sverige nyligen – skulle de komma fram till att det handlar om massans psykologi. Sa någon åt den här mobben att förstöra alla judiska butiker skulle de ha gjort det i stället. Detta är uttråkade och arga moldaviska ungdomar, mer eller mindre politiskt intresserade, som ställer till med en vandalfest vilken av en tillfällighet råkar ha rumänska förtecken.

Jag kan irritera mig på att man hela tiden försöker göra storpolitik av det som hänt. Vandalerna refereras till som vilseledda barn som inte vet vad de gör. Bakom ligger ”onda organisatörer”: politiska partier, Rumänien osv. Det är en paranoid inställning. Man måste inse att fria ungdomar kan slå sönder och bränna på eget initiativ. Ställ individerna till svars istället, som i en normal rättsstat. Det här att förringa individernas roll är förresten en mycket (post)kommunistisk attityd och i sig själv intressant att studera.

Tråkigt att paranoida Ryssland genast börjat tala om onda krafter i väst (se DN-artikeln som jag länkar till ovan). Då blir det så lätt för Väst att prata om onda krafter i Ryssland. Att Moskva och Chisinau gaddar ihop sig för att ösa galla över Bukarest är sorgligt sovjetiskt, som en riktigt tråkig tidsresa tillbaka till 1945. EU måste vara smidigt och lyhört, men inte lyssna för mycket på rumänska analyser vilka ibland tenderar att vara kategoriskt antiryska på ett destruktivt sätt. Man måste ha klart för sig att imperialistiska känslor svallar såväl i Bukarest som i Moskva.

Vi får se vad som händer i kväll. Jag gissar på ingenting – hoppas jag slipper ha fel. Med 193 personer arresterade så tror jag man har kommit åt de mest aggressiva. Demonstranterna utanför regeringsbyggnaden kommer hellre att gå hem än att ta en konfrontation med polisen.

Bitterhet i Chisinau

Tänk er att ungdomar i Helsingfors stormade presidentkansliet, hissade svenska flaggan och brände ner parlamentet under det att man skanderade nationalistiska svenska sånger och rullade ut en banderoll med en karta från år 1800. 

Detta är ungefär vad jag tyckte mig bevittna igår i Chisinau, även om liknelsen med Finland såklart haltar på många punkter.

Bakgrunden är ett parlamentsval i söndags, där kommunistpartiet PCRM tog 50% av rösterna och de stora oppositionspartierna fick tillsammans ca 35%. Valet bedömdes som korrekt av både lokala och utländska observatörer. Deltagandet var lågt, men med moldaviska mått mätt inte så illa: 59,5% Detta kan jämföras med strax över 80% i det förra svenska riksdagsvalet, men även med svenskarnas 37% i förra EU-valet. Proportionerna är intressanta eftersom de speglar medborgarnas känsla av delaktighet i den maktsfär som valet avser.

I går och i förrgår samlades folk i centrum av Chisinau och protesterade mot valfusk, och som ni har noterat även i svenska media så urartade protesten fullständigt. För bra svensk ögonvittnesskildring se även Eriks blogg.

Det pågick dels en fredlig demonstration utanför regeringsbyggnaden, dels en våldsam protest utanför ”presidentpalatset” och parlamentsbyggnaden (som är belägna mitt emot varandra). I den fredliga delen, ca 200 meter längre bort på samma gata, hölls diverse tal och man ropade ”ner med kommunismen” och liknande. Det var tidvis ganska mycket folk, men inte så massiv uppslutning som man kanske kan tro om man ser framför sig Kievprotesterna 2005. 

När jag kom bort till presidentpalatset på eftermiddagen var det totalvandaliserat och jag förvånades av att polisen inte syntes till. Jag märkte att det var uppståndelse i andra ändan av folksamlingen och plötsligt började alla springa i min riktning. Då sprang jag också – det är en aning stressande när några tusen människor rör sig mot en samtidigt som man hör ljud av explosioner. Min puls gick upp, tendens till handsvett. Jag tänkte att polisen har börjat skjuta och jag försökte föreställa mig hur det känns att bli ihjältrampad av moldaver. Men det lugnade sig snabbt och folk gick tillbaka. Det var bara ljudbomber och tårgas. Jag gick och drack en cola vid parken med Stefan cel Mare-statyn, för att betrakta det hela på avstånd. Några ungdomar drog jublande förbi med en militärgrön polisbuss som de erövrat, och åskådarna fick sig ett befriande skratt. Folk verkade vallfärda mellan de båda demonstrationerna, den våldsamma och den fredliga, för att se var det var mest intressant för tillfället. 

På den fredliga sidan uppfattade jag förvirrade tal, både om Gud och anspelningar på revolutionen i Timisoara 1989, när rumänerna avsatte och dödade diktatorn Ceausescu. Liknelsen är såklart helt befängd. Inte ens den mest fanatiske kommunistfiende kan påstå att Moldaviens president Voronin kan mäta sig med tyrannen Ceausescu. Det är snarare en förolämpning mot alla människor som levt under en riktig diktator. 

Det fanns alltså en etnisk/nationalistisk komponent med igår, utan tvivel. På parlamentet rullades ut en flagga med Storrumänien från mellankrigstiden, inkluderande dagens Moldavien. Under den moldaviska flaggan hissade man den rumänska, liksom EU-flaggan. Som EU-medborgare fylls jag av avsmak och hoppas att EU starkt markerar mot detta tilltag.

Men viktigare är den allmänna känsla av bitterhet som många unga moldaver bär på. En maskerad kille illustrerade det väl i TV, på frågan om varför han vandaliserade: ”Varför skulle jag inte sabba? Jag är 20 år. Snart är jag 30 och ingenting kommer att hända i det här landet med kommunisterna vid makten”. De här ungdomarna vill ha förändring, och förändringen för dem heter EU och liberal opposition. Delar av denna liberala opposition är orienterade mot kulturgemenskap med Rumänien – därav de bisarra rumänsk-nationalistiska inslagen i protesten. Detta slår i sin tur, med nationalismens enkelspåriga logik, lätt över i antiryska stämningar. Därför är det inte så konstigt att kommunistpartiet har stöd bland den rysktalande (stora) minoriteten, givet hur oppositionen i landet ser ut.  

Presidenten talade i TV och beskyllde oppositionsledarna för försök till statskupp. Onekligen finns det statskuppsliknande element i attacken mot parlamentet och presidenthuset. Presidenten menar att ”kuppmakarna” var väl förberedda och bra betalda. Jag menar att det är struntprat. En sådan här protest ordnas lätt via kedjor av sms. Plötsligt är tusentals unga ute på gatan, många frustrerade. Då är det inte konstigt att det går snett. Däremot verkade det finnas vissa grupper som tog initiativ till vandalismen, och de kan nog vara organiserade. Jag såg många snorungar med huvor eller övertäckta ansikten, a la Davis cup-protesten i Malmö nyligen. Att de hade med sig attribut som den mycket provokativa banderollen med Storrumänien visar att de hade planerat eller åtminstone hoppats på något våldsamt. Men inte en chans att oppositionen skulle stå bakom dem – det vore alldeles för kontraproduktivt.

Polisens passivitet var förvånande. Det kan vara så att de helt enkelt var rädda och backade därför. De poliser som fick fri lejd ut ur presidenthuset såg livrädda ut (jag följde detta på TV), och flydde under det att demonstranter förödmjukande klappade dem på axeln och skrek ”Polisen är med oss” – också en anspelning på revolutionen i Rumänien 1989. 

Är man lite mer konspiratorisk kan man gissa att att polisen fått order om att inte dra vapen under några omständigheter. Jag såg situationer på TV där svenska poliser lätt hade dragit vapen för att skydda sig själva. Men deras moldaviska kollegor bara hukade under sköldar, och ett 50-tal av poliserna fick föras till sjukhus efter regn av gatsten och andra tillhyggen. Varför fick polisen inte agera mer? Kanske för att kommunisterna och inrikesministeriet vill vinna en propagandaseger. I den stadskontrollerade kanalen Moldova-1 rullades bilder som definitivt väckte sympatier för poliserna.

En tredje konspirationsteori som figurerat är att  inrikesministeriet (=polisen) ville ha de här kravallerna, för att… vem vet? För att bevisa att polisiär ordning i Moldavien måste få högre prioritet? Nja, jag tror inte på det där. Det finns en gammal konflikt mellan Liberalerna och Chisinaus polismästare, så de tar nog varje chans att anklaga varandra. 

Vad kan det komma för positivt ut av detta nu då? Omräkning av rösterna lär ha utlovats. Ärligt talat tror jag inte det kommer att ge så mycket. Kommunistpartiet har stort stöd i landet. Jag själv har inte hört någon säga att de röstar på kommunisterna, men det beror på att jag mest träffar unga människor i Chisinau. Även om de nu fuskat åt sig 15% röster, som oppositionen hävdar, så vore de ändå det största partiet. Detta måste respekteras i en demokrati.

Moldavien är eftersatt just när det gäller demokratifrågor. Ett bra exempel är inställningen till massmedia och det faktum att man igår stängde av internet! Oppositionen säger sig vilja ha ett mer demokratiskt samhälle – och går till attack med ytterst odemokratiska metoder. Problemet är att många här inte vet vad demokrati är. Klyftorna är för stora: mellan rika och fattiga, mellan stad och landsbygd, mellan gamla och unga. Mellangenerationen, bråkmakarnas föräldrar, är utomlands och jobbar. Vad jag såg i går var revolutionär mentalitet, även i den fredliga demonstrationen. Men landet behöver reformer och inte revolution. EU har ett stort ansvar för att minska aggressionen. Avskaffa genast visumkravet för moldaver. Många har släktingar i Rumänien, men måste sedan 2007 söka visum för att hälsa på dem. Klart att de känner sig isolerade och desperata. Låt dem arbeta legalt i EU, så de kan åka hem när de vill. Så minskas även fattigdomen, som är roten till det onda här. Och jag hoppas verkligen att västmedia inte får för sig att polarisera i stil med ”den frihetstörstande västvänliga oppositionen” versus ”den onda sovjetiska kommunismen”, så som det lät i Kiev för några år sen. Sådana resonemang leder nämligen ingenvart när det gäller sådana här länder.

Valet väcker funderingar

Det moldaviska valet närmar sig med stormsteg. Förra helgen gick ett jättelångt tåg med liberaldemokrater längs huvudgatan Stefan cel Mare, det såg imponerande ut. Utanför mitt fönster ser jag tvärs över vägen en snygg röd jättebanderoll för kommunistpartiet, fem våningar hög som täcker gaveln till ett 9-våningshus. AMN (Alianta Moldova Noastra) kör runt i lastbil och pratar i megafon. Unionea Centrista säger att alla de andra har fel. I reklaminslag i TV kastas skit i alla riktningar. Kommunistpartiet gjorde en antireklam med anledning av att en (!) person i ovan nämnda demonstrationståg i förbifarten gav en journalist på käften – bilder som snabbt visades i alla kanaler. De har inga andra argument meddelar kommunisternas tv-annons. Oppositionen beskyller de regerande kommunisterna för i princip allt ont som tänkas kan. Ja, så är väl även våra svenska valkampanjer – det är alltid lättare att hitta motståndarens svagheter än att övertyga med egna konstruktiva idéer. 

Något jag noterade i ovan nämnda demonstrationståg, som enligt partiets egna uppgifter skulle innehålla 30000 deltagare, var kontrasten mellan stad och landsbygd. Partiets lokala föreningar hade bussat in folk till Chisinau och det var tydligt att många i tåget representerade landsbygden. Man ser det på kläder, i ansiktena, det känns att det är människor som lever hårda liv. De här ansiktena, så många tillsammans, har jag sett när jag själv varit ute på landet. Men nu, mitt i centrala Chisinau bland blänkande BMW:ar, såg det så märkligt ut.

En yngre svensk kan nog ha svårt att fatta hur konstrasten kan vara så stor mellan huvudstad och landsbygd. Det är typiskt sovjetiskt – jag har noterat exakt samma sak i Ryssland och Ukraina. Rättare sagt, typiskt för alla gamla kommunistländer, men extra tydligt i ex-Sovjet. Den tidiga kommunismen hyllade Staden, som fick symbolisera utveckling och modernisering, medan landsbygden var något man enbart hämtade sin näring från – ingenting som skulle eller kunde utvecklas. Arbetarna i staden skulle styra staten, bönderna på landet var deras betjänter. (Vilket fruktansvärt hyckleri att tala om det klasslösa samhället!) I Sverige kan man knappast se direkt på en människa om hon  är uppvuxen i centrala Malmö eller i någon av de mindre tätorterna omkring. Vi kallar dem kanske ”byar” i folkmun men i Sverige existerar inga byar i den östeuropeiska betydelsen av ordet. Här i Sovjetunionen är det en skillnad på 1000 år. I centrum av huvudstaden är det ungefär som i västeuropa – i byarna utanför är det medeltid. 

Nu i valtider kan jag konstatera att denna splittring mellan stad och landsbygt är ett stort demokratiproblem. Tillgången på information i byarna är minimal och de lever överhuvudtaget ljusår ifrån ”makten”. Det kan rimligtvis inte finnas någon som helst känsla av att ”staten representerar mig som enskild medborgare” och att ”mina skattepengar finansierar min egen välfärd”. Ett inslag häromdagen på ProTV var beklämmande: En reporter frågade folk i en by om valet och de var genomgående skeptiska till allt vad politik heter och säger t.ex. att alla politiker är tjuvar etc. Om de överhuvudtaget röstar så lär de vara dåligt informerade, lätta byten för all sorts propaganda. Någon sa att han helt enkelt inte har tid att rösta eftersom han arbetar från morgon till kväll varje dag. Så visst är fria val viktigt för demokratin, men minst lika viktigt är möjligheten att som medborgare informera sig inför (och delta i) det fria valet. Och man kan ta resonemanget ännu längre och säga att det räcker inte med att möjligheten föreligger – även viljan att informera sig måste vara stark, innan vi kan tala om demokrati. För vad är ett ”folkstyre” värt, om folket inte bryr sig det minsta och utgår från att de blir utnyttjade och bedragna?

Mattor till salu

Härom veckan tänkte jag skriva om internationella kvinnodagen, men annat kom i vägen och vips så kändes 8e mars lika avlägsen som vintern själv. Men jag vill ändå delge er en liten reflektion:

Kvinnodagen firas här med blommor och presenter till alla kvinnor. Män är gentlemän, håller upp dörrar och beter sig precis så objektifierande som svenska feminister förmodligen avskyr. Kvinnorna hyllas och avgudas, där de sitter uppsminkade på piedestal och är jättesöta och traditionellt kvinnliga. Kontrasten mot hur 8e mars firas i Sverige, om den alls firas, är slående. Det finns nog ingen annan dag på året då Sverige och Moldavien är så olika. Jag läser i DN om politik, kvinnokampens historia osv. Mina moldaviska vänner gapar av förvåning när jag berättar, och tycker att det verkar helt sjukt. Varför ska man blanda in något så smutsigt som politik på internationella kvinnodagen? Jag gapar också av förvåning, men av andra orsaker. Ända tills jag inser att vi har Mors dag i slutet av maj. Och det är precis vad moldaverna firar den 8e mars. Men jag undrar då vad moldaviska feminister ska hitta på, bakbundna som de är på den internationella kvinnodagen. De kan ju knappast uppfinna en ny dag åt sig själva. Kanske kan de ”kidnappa” 8e mars, men vart skulle då Mors dag ta vägen? 

Jag läste precis nyss en artikel som börjar som vanliga moldavienreportage med poorest country in Europe bla bla bla, men som faktiskt utmynnar i något rätt intressant. Du hittar den här. Vi möter en kvinna som väver mattor och nynnar på en sorglig melodi, som bodde hon i Landet Utanför och boken var Mio min Mio. Artikeln handlar sedan om moldaviska mattor – något som jag länge haft en svaghet för. Traditionen att en riktig kvinna ska kunna väva vackra mattor gör att närhelst man besöker ett äldre hus på landsbygden, ser man helt fantastiska hantverk täcka väggarna. Författaren kommenterar mycket riktigt att Moldaviens kommersiella isolering gör det svårt eller omöjligt för små mattproducenter att sälja sina alster i väst – där de utan tvekan skulle köpas om de bara hittade dit. Det är trevligt att läsa att några norrmän faktiskt har börjat köpa in till sin butik. Det borde svenskar också göra – och inte till försäljning på Klotet e.dyl., utan i exklusiva affärer för Stockholms alla brats.

I valet och kvalet

Jag tror jag skrev nånstans nyligen att det inte synts många tecken på det stundande valet (5/4), men nu har den saken ändrats. Gatornas anslagstavlor för medborgarnas upplysning är fulltapetserade med affischer. På TV och i tidningar diskuteras det för fullt. Jag har ännu inte sett någon av de riktigt grova smutskastningsreklamerna i TV. Från förra valet minns jag sepiatonade bilder på horder av utfattiga människor som förde tankarna till 1900-talets storkrig, varpå en speakerröst förkunnade att just så kommer det att bli om man röstar på oppositionen. 

Den mest intressanta reklamen står liberaldemokraterna (PLDM) för. På enorma tavlor längs vägarna syns det enkla budskapet ”stoppa kommunismen”, illustrerat med  en grön och en röd trafikljusgubbe. Liberalpartiet PL har en snarlik agenda och jag blandar ständigt ihop dem. Liberalerna (om det nu är PL, PLDM eller båda) har valt färgen grön för att ansluta till de tidigare färgrevolutioner som vi sett i Georgien och Ukraina. De bär även gröna scarfar när de är ute och demonstrerar. Vi får se hur långt det räcker för att övertyga väljarna. Jag har i alla fall slagits av hur genomtänkt och snyggt konceptet med trafikljusreklamen är, och om jag vore en paranoid kommunist skulle jag säga att CIA har finansierat dem. I själva verket är det nog så att flera av PLDM:s medlemmar är unga, har studerat i väst och antagit en estetik som tilltalar mig. Jag vet inte hur stora de är utanför Chisinau men här får de ganska mycket utrymme – kanske p.g.a. stadens liberale borgmästare Dorin Chirtoaca. 

I går hade jag förmånen att åka till den nordliga staden Balti (uttalas Belts). Denna Moldaviens tredje stad (efter Tiraspol) är känd bl.a. för dess stora ryska befolkning, ett bra universitet, tillverkning av mjölkprodukter och (tidigare?) stora problem med drogmissbruk. Balti känns tveklöst mer sovjetisk än Chisinau. I centrum står en tank uppställd som ett monument över de sovjetiska folkens heroiska bla bla bla osv osv. Gator och parker känns mer pompöst planerade och ödsliga på något sätt. Staden är renare än Chisinau och jag har hört flera som beskriver den som mer civilicerad – vilket i sovjetisk kultur syftar på en mindre andel moldaver/bönder/romer/övrigt obildat patrask. Jag kan tillägga att Tiraspol, som då är långt mer sovjetisk än Balti, är ännu renare. Vad ren betyder i detta sammanhang förstår bara den som rört sig i f.d. Sovjetunionen. En vanlig svensk stad är trots allt långt mycket renare än den mest rena sovjetiska staden. Men den sovjetiska renheten rör sig även på ett symboliskt plan, den ljuder av ideal och drömmar om lugn och befrielse. Jag tycker mycket om den, när jag är på rätt humör för att ta in det sublima budskapet.

Hur som helst, här i Balti noterade jag kommunistpartiets allenarådande. Den röda affischen med hammaren och skäran syntes överallt, även fönstret på en minibuss som rullade förbi. På snabbmatskedjan Andy’s Pizza låg det på varje bord en utförlig broschyr om kommunismens förträfflighet och foto på presidenten. Att presidentens son äger snabbmatskedjan i fråga kan vara en förklaring, men på Andy’s i Chisinau förekommer vad jag vet ingen propaganda av det här slaget.

Mitt besök i Balti inkluderade ett kort möte med en man som är ägare till ett petroleumföretag, styrelseledamot i en av stadens banker och ordförande i Balti boxningsförening. Han gav ett allmänt intryck av att kunna låta fiender försvinna i bakluckor och på soptippar. Han hade bland alla boxningsstatyetter och utmärkelser på hyllorna placerat en gyllene byst av Lenin, och han upplyste mig omedelbart om att språket i Moldavien är moldaviska, inte rumänska. 

Senare under dagen råkade jag av en slump få syn på PLs partilokal i Balti, på en lerig bakgård (dit jag av en märklig anledning faktiskt hade ärende). En liten smutsig grön skylt hängde över en sned källardörr, och jag insåg att oppositionen inte har en chans här. Mannen med Leninbysten kommer att fixa så att valresultatet blir av vitryska proportioner. 

Sedan på vägen hem slog det mig att detta samband mellan den ”sovjetiska” staden Balti och kommunistpartiet ändå inte alls är självklar. Det sägs att kommunisterna har stort stöd bland landsbygdens gamla, vilka lockas av förföriska slogans om sänkta brödpriser. Balti, å andra sidan, har en utbildad befolkning som har lite gemensamt med dessa ”bönder”. Lockas ryssarna i Balti av hammaren och skäran, kopplingen till svunna tiders imperium då de utgjorde ett ideal och en maktutövande klass? Konstigt då, med tanke på att kommunisterna åtminstone i reklamen säger sig vara ett EU-vänligt parti och att detta EU ofta ställs mot Ryssland – åtminstone i västmedia. Sedan måste man skilja på EU-vänlig och Rumänienvänlig. Ett liberalt parti som PL kan ju vara direkt pro-rumänska, vilket är obehagligt för många. Är de moldaviska kommunistväljarnas dröm måhända ett Moldavien, som jämlikt Rumänien ingår i ett väldigt EU som styrs från S:t Petersburg?! De vet nog inte själva, skulle jag tro.

Ja, som vanligt blir man inte klok på det här landet.