Upplysande forskning

Att Moldavien associeras med fattigdom är ingen nyhet för de flesta, åtminstone bland dem som överhuvudtaget vet att landet existerar. Fattigdom uppfattas kanske ibland som ett konstant tillstånd, men så är det ju inte – Sverige var t.ex. mycket fattigt för ett par hundra år sedan men är det inte längre. När var Moldavien fattigt då? Om vi pratar om modern historia så är det framför allt 1990-talet som sticker ut. Det var den perioden som bidrog till det i västerländska massmedia närmast obligatoriska tillägget ”Europas fattigaste land”. Sedan ungefär år 2000 har Moldavien, i likhet med flera andra ex-Sovjetländer haft en positiv ekonomisk utveckling.

OK, det vet vi redan, säger ni. Men vad är då nytt? Jag hittade en i mitt tycke fantastisk bild som illustrerar Moldaviens 1990-tal. Det är några forskare på Brown University i USA som har kommit på ett alternativt sätt att mäta ekonomisk utveckling. De utgår från satellitbilder av jorden och ser hur mycket ljus det finns i olika områden efter mörkrets inbrott. Huvudtesen är att i princip all konsumtion kräver ljus. Här är artikeln. Den illustreras av två foton av Östeuropa från 1992 respektive 2002 (klicka på bilden för förstoring).

På det vänstra fotot, taget strax efter Sovjetunionens upplösning, syns Moldavien upplyst och rikt. Samtidigt ligger t.ex. Rumänien i mörker efter 40 år med Ceausescus diktatur. Jag tänker på vad en moldavisk bekant berättade en gång: ”När jag var liten och vi hälsade på släktingar i Rumänien så blev vi chockade av fattigdomen där”.

På det högra fotot har det gått 10 år. Centraleuropa och särskilt Polen men även Rumänien lyser nu mycket kraftigare. Moldavien har å andra sidan släckts ner dramatiskt!

Mot bakgrund av dessa bilder är det inte konstigt att Moldavien hamnar i botten på s.k. lyckoindex och liknande undersökningar. Det är inte heller konstigt att man 2001 röstade tillbaka Kommunistpartiet – något som i väst och kanske särskilt i Centraleuropa tycktes helt förnuftsvidrigt.

Det vore intressant att se samma bild tagen idag och kunna jämföra. Jag skulle tro att Moldavien återigen har börjat lysa men förmodligen ännu inte lika starkt som på den första bilden från 1992.

Moldavisk historia

I dagarna är det 70 år sedan två av historiens värsta skurkstater, Nazi-Tyskland och Sovjetunionen, delade upp Östeuropa i varsin intressesfär. Molotov-Ribbentrop-pakten är kanske inget som svenskar upplever speciellt angeläget, men i dagens Moldavien så är det än idag ett stycke väldigt levande historia. Som svensk i Chisinau så kan jag inte värja mig, utan dras obönhörligen in i det förflutna!

Pakten, som gav Stalin fritt spelrum i Finland, Baltikum, östra Polen och Bessarabien, ledde till den uppdelning av rumänskt territorium som idag manifesterar sig som två stater – Rumänien och Moldavien. Stalin ville såklart gärna ta tillbaka strategiskt viktiga Bessarabien*, som tidigare tillhört det ryska Imperiet i över hundra år mellan 1812-1917 och var en del av Rumänien endast under den korta perioden mellan världskrigen.

Som vanligt när det handlar om historia i gränsskiktet mellan Västeuropa och Ryssland, så finns det olika versioner. En intressant artikel från RFE/RL om Molotov-Ribbentrop-pakten i Wikipedia belyser detta faktum. Det handlar om hur den ryska och engelska versionen skiljer sig åt i beskrivningen. Det slår mig hur lätt man kan hamna i olika verkligheter om man bara tar in ”fakta” från ”sin egen sida” och på sitt eget språk. Jag minns en diskussion från ett besök i  Ryssland för några år sedan, precis efter den s.k. Orangea revolutionen i Ukraina. Det var tydligt att jag och min ryske vän hade helt olika uppfattningar om vad som hänt, trots att vi båda var bildade, toleranta och samhällsengagerade medborgare! Vi hade väl helt enkelt bara följt nyheterna på våra respektive modersmål – med olika världsbilder som följd.

Det är emellertid inte bara 70 år sedan Molotov-Ribbentrop-pakten, utan även 65 år sedan sovjetiska styrkor slog tillbaka rumänska/tyska trupper 1944 efter det att Bessarabien varit ”ockuperat” av ”fascistiska” Rumänien under större delen av andra världskriget, alltså efter Sovjetunionens första ockupation 1939… Ja, moldavisk historia är verkligen mycket krånglig och komplex!

Den här hjältemodiga kampen mot fascistiska Rumänien är något som statskontrollerad moldavisk tv gärna uppmärksammar (hellre än den obekväma Molotov-Ribbentrop-pakten). Det är statens linje att fortsätta traditionen av sovjetisk propaganda som försökte plantera i moldavernas huvuden idén att Rumänien är fascistiskt och ondskefullt. En hel del moldaver idag lever i föreställningen att mellankrigstiden under rumänskt styre var en dålig period för Bessarabien.

Det är visserligen ett faktum att Rumänien 1940-1944 hade en odemokratisk fascistregering under Antonescu, liksom att massor av judar förintades på rumänsk mark. Men hur stor betydelse ska det tillmätas så här i efterhand, när frågan gäller Moldavisk-Rumänska relationer? Dagens Rumänien förintar judar lika lite som dagens Tyskland gör det.

Jag frågar mig vidare (och det borde moldaviska kommunister också göra): Var mellankrigstidens Sovjetunionen en bättre plats? I 30-talets Ukraina, ett jordbruksland liksom Moldavien, svalt 10 miljoner människor ihjäl p g a Moskvas avskyvärda tvångskollektivisering – ett förtäckt folkmord i bästa Nazi-stil. Samtidigt i Bessarabien utvecklade rumänerna utbildningssystemet och infrastrukturen och anlade bland annat Chisinaus flygplats. Kanske med viss arrogans och attitydproblem gentemot de, ur Bukarests perspektiv, något efterblivna moldaverna. Men att utsättas för arrogans måste väl ändå kännas bättre än att dö av svält?

Trots detta firas nu i moldaviska nyheter Röda arméns seger mot de rumänska styrkorna! Är inte det sjukt? Den enda vettiga anledning jag kan se är möjligtvis respekt för det fåtal ålderstigna veteraner och deras fruar som ännu är i livet. Det är fint att visa dem respekt och de kan gärna få dö i tron att de kämpade för något gott. Men detta sker till priset av att nya generationer fortsätter att hjärntvättas med den sovjetiska historieskrivningen.

——-

Här finns förresten en utmärkt artikel från Russia Profile, som delvis berör Molotov-Ribbentrop-pakten och som jag gärna skriver under på.

——-

* vad som är Bessarabien kan diskuteras men jag använder det här som ungefär synonymt med dagens Republiken Moldavien – vilket alltså inte är helt korrekt.

Resultat

Till min glädje noterar jag att min pessimistiska prognos om valdeltagandet i Moldaviens parlamentsval 29 juli var fel. Det blev bara obetydligt lägre än vid valet 5 april – ungefär 59% vilket inte är illa för det här landet.*

Till min ännu större glädje noterar jag att kommunistpartiet bara fick 45% av rösterna (mot ca 55% i april). Det betyder att parlamentet nu har möjlighet att utvecklas till ett riktigt demokratiskt parlament, där inte ett parti med självklarhet röstar igenom alla sina förslag (så som varit fallet sedan år 2001).

Det talas i media om en koalition med de fyra mitten-högerpartierna, som i så fall enligt de senaste resultaten kommer ha 53 av de 101 mandaten och seriöst kunna utmana kommunisternas enpartistyre. Undrar vem de i så fall väljer till president? Om de överhuvudtaget kan välja en president – kanske blockerar kommunisterna detta på samma sätt som oppositionen blockerade förra gången. Koalitionen har ju inte de 61 mandat som behövs för att själv utse president. Av de fyra koalitionspartiernas ledare är kanske Marian Lupu den mest givna kandidaten. AMNs Serafim Urechean är för mycket ”gamla generationens demokrat” (d v s i första hand antikommunist och i andra hand demokrat), och de båda liberalerna är alltför hetsiga och arroganta i temperamentet.

En annan variant är om Marian Lupu/PDM erbjuder sig att gå i koalition med kommunistpartiet mot någon liten gentjänst, t ex att han själv väljs till president. Tillsammans har PDM och kommunisterna nämligen exakt 61 mandat (13+48), vilket ger dem möjlighet att själva utse president. En händelse som ser ut som en tanke, eller hur det nu brukar heta…

Sammantaget tycker jag att det finns en del som talar för att Moldaviens nästa president heter Marian Lupu. Vill någon slå vad?

*(Daniel, jag är skyldig dig en flaska Purcari.)

Val igen

Så var det valdag och jag väntar med spänning på resultatet – de första siffrorna lär presenteras ganska snart efter att lokalerna stänger kl 21 i kväll. Svenska media är rätt tysta om saken, men DN har i alla fall en fin bild som illustration!

Det är framför allt två siffror som känns intressanta. Den första är valdeltagandet, som jag skrev om i det förra inlägget. Den andra är ”Lupu-effekten” d v s hur många röster kommer Demokraternas Marian Lupu att fiska åt sig, och varifrån kommer de – från vänster eller höger? Lupu var tidigare ett av kommunistpartiets tyngsta namn men han beslöt att gå över till Demokraterna efter det att man misslyckats två gånger med att utse president efter valet den 5 april. Han har därefter uttalat sig väldigt kritiskt om sina gamla kollegor och bland annat sagt att Demokraterna aldrig kommer att rösta för en kommunistisk president, och att ”kommunistpartiet omöjligen kan reformeras” (intervju i rumänska Revista 22).

Intuitivt tror jag att framför allt Kommunistpartiet kommer att tappa röster till Demokraterna. Marian Lupu har trätt fram som ett vettigt alternativ för alla dem som röstat rött tidigare  - men inte av kärlek till kommunismen, så mycket som av avsmak för de uttalat rumänskorienterade liberala alternativen. Många etniska ryssar har känt sig direkt ovälkomna i det liberala lägret . Med rätt eller orätt, bör tilläggas, eftersom jag tror att etnisk splittring i Moldavien till stor del är en följd av just kommunisternas politik.

Om mitt antagande stämmer så kan vi få se ett mycket intressant parlament med ett demokratiskt vågmästarparti i mitten som kan bidra till att den liberala oppositionen faktiskt kan få igenom ett och annat förslag. Detta vore mycket positivt för demokratiutvecklingen i Moldavien, som lidit mycket av att ha ett parlament där ett enda parti i praktiken bestämmer allt.

Transitionsekonomi i praktiken

Transitionsekonomin Moldavien är ett så intressant land! Man kan i helt subtila händelser iaktta svindlande diskursbrytningar. Man kan plötsligt stå med ena benet i EU år 2009 och det andra i ett planekonomiskt Sovjetunionen som inte längre finns. Individualistisk, egoistisk men förutsägbar marknadsekonomi möter varje ögonblick den beskyddande men irrationella kommunismen som är så hänsynslös mot individens egna intressen.

Jag var hungrig igår. Gick ner till det nyöppnade Veranda som är ett mycket trevligt ställe på gatan där jag bor. Inredningen är snygg, modern och bekväm och skiljer sig inte det minsta från en bra restaurang i Stockholm. Priserna är ok och maten är jättegod. De har en restaurang på ovanvåningen och en servering på första våningen, där man går med bricka och pekar på vad man vill ha. Jag fick syn på några potatisar som såg riktigt läckra ut!

- Jag skulle vilja ha de där potatisarna, med sånt där kött i sås och grönsaker, tack.

- Nej, det går inte. Det räcker inte till en portion. Vi har portionssystem och serverar inte de här potatisarna eftersom det inte räcker till en hel portion.

- Det är ok om det fattas en potatisklyfta, jag betalar för en hel portion ändå.

- Tyvärr, jag kan inte ge dig dessa potatisar.

- AAAAAHHHHH vad f******n!!!!!!

Ingen närmare förklaring gavs, men i kassan fick jag sedan veta att det förekommer incognito myndighetskontroller och om de har serverat någon 10 gram för lite potatis så får killen med sleven problem. Det är för att skydda mig, som kund, så att jag inte blir lurad.

En motsvarande situation skulle vara om H&M vägrar sälja en skjorta för att en knapp sitter lite löst – fastän kunden vet om det och tycker att det är i sin ordning!

I en marknadsekonomi så förlorar man sina kunder om man konsekvent lurar dem och tar betalt för 200 gram när de egentligen bara får 190 gram. En klassiker i Sverige är krogar som serverar 45 cl starköl och säger att det är 50 cl – de kan få en sur artikel i tidningen och dåligt rykte. Men en kund som vet att där ligger 190 gram potatis på tallriken och ändå vill betala för 200 gram är givetvis välkommen att göra så – desto bättre för den säljande parten. Men så icke i ett system där staten vet medborgarens bästa! Där bestämmer restaurangen och i förlängningen staten (p g a de här kontrollerna) att jag inte får lura mig själv och betala fullpris för den defekta portionen.

Bakgrunden till detta är väl att det förekommit en massa lurendrejeri på olika restauranger och att myndigheterna inte accepterar detta. Kanske lägger de sig i så här eftersom de vet att rättssamhället är svagt och att det är säljarens marknad. Det är svårt för en lurad kund att hävda sig. Tanken är god – men bara skenbart!

Att säljaren försöker lura köparen på en marknad kan vara obehagligt men det följer i alla fall marknadsekonomins lagar. Men när dessa lagar plötsligt inte gäller längre, då blir västerlänningen inom mig nervös. Detta är en helt främmande kultur! Personen framför mig blir oförutsägbar, irrationell, omänsklig… och ändå är han mycket vänlig och korrekt! Men han vet mitt eget bästa och utmanar hela min självbild som fri konsument.

Huvudet på spiken

Det har gått tre veckor nu sedan upploppen här i Chisinau. Solen skiner och livet går vidare som om inget hade hänt. Vill man se tecken på att allt inte varit som vanligt här i Moldavien, måste man bege sig till massmedialand och läsa om saken. För på stan syns inte ett spår och få människor verkar diskutera saken. Som vanligt är moldaverna skönt pragmatiska och gillar lugn och ro.

Relationen till Rumänien är frostig. I samband med protesterna sparkades Rumäniens ambassadör ut, och häromdagen gjorde Chisinau klart att inte heller den föreslagna efterträdaren är välkommen. Man har infört visumkrav för rumäner som vill in i Moldavien – alla rumäner ska alltså betala för vad några bråkstakar har gjort.

Även andra tendenser till kollektiv bestraffning som drabbar oskyldiga förekom i samband med upploppen – till exempel har jag hört att en hel skola tvingas stå till svars om några elever medverkat i upploppen. På samma manér uppmanades lärare t.o.m. på universitetsnivå att blanda sig i vad studenterna gjorde på fritiden. En skola låste portarna den 7e april så att eleverna inte kunde gå ut, även för vuxna elever som var över 18.  Det är skolans ansvar vad en elev gör under skoltid, även om denne är vuxen och straffmyndig. Det påminner mig om när jag jobbade på universitetet, där det fanns en formell bestämmelse (som lyckligtvis ingen tog på allvar) om att jag måste ha dekanens skriftliga tillåtelse att lämna landet om jag så önskade. Den sovjetiska människosynen i ett nötskal! Vem vet vad jag annars hade hittat på för samhällsomstörtande verksamhet om jag tilläts röra mig fritt?

Javier Solana har varit på besök och de båda stridande lägren slåss om hans och EUs gunst. Solana lär ha lovat att undersöka om EUs visumregler för moldaver  kan förenklas. Jag är övertygad om att just det vore ett stort steg för att lösa de underliggande problem som gav upphov till spänningarna kring valet. Det fanns under protesterna något väldigt desperat och trängt i luften, och moldaverna är verkligen trängda rent fysiskt av EUs nya järnridå. Det diskuterades även mänskliga rättigheter och demokrati. Utländska journalister har vägrats inresa till Moldavien, inhemska journalister har hindrats i sitt arbete och ungdomar har åkt på stryk hos polisen. Åtminstone två uppges ha dödats under oklara omständigheter (d.v.s. av polisen) strax efter kravallerna. I och med att Voronins stora uppgift nu är att (åter)erövra sympatier hos EU, hyser jag visst hopp om att skyldiga individer inom polismakten kan ställas till svars. 

Jag kan inte låta bli att förundras över de etniska/språkliga spänningar som uppstod under de där heta dagarna i början av april. Någon sociolog har sagt att nationalism är som en spik – ju hårdare man slår den i huvudet, desto djupare sjunker den in. Det är tydligt att kommunistpartiets ledare har slagit hårt på de rumänsktalande spikarna här i Moldavien. Ett bra exempel är en intervju jag såg i TV i samband med upploppen. Presidenten pratade ryska med journalisterna, och någon bad honom prata rumänska – varpå han svarade: jag talar inte rumänska, men jag kan svara dig på moldaviska.

Det moldaviska språket är en gammal rysk-sovjetisk uppfinning som syftar till att skilja Moldavien från Rumänien och på så sätt motivera de ryska maktanspråken. Redan på 20-talet skapades detta imaginära språk i den sovjetiska staten MASSR, som närmast kan liknas vid dagens Transnistrien även om gränserna inte sammanfaller helt. Man försökte alltså inbilla moldaverna att de talar ett annat språk än rumänska. Idag vet ju alla att det inte är så (lika lite som man talar belgiska i Belgien eller argentinska i Argentina) – språket moldaviska är i stället enbart ett politiskt ställningstagande (återinfört av president Voronin år 2001). Det är ett sätt att säga: vi identifierar oss med den rysk-sovjetiska traditionen och vi tar avstånd från Rumänien. I och med att många moldaver känner samhörighet med Rumänien så är detta en grov provokation. Däremot är jag säker på att rysktalande moldaver inte bryr sig ett dugg om i fall språket kallas rumänska eller moldaviska. Det är alltså en benämning med enbart negativa konsekvenser för folket här – rysktalande är likgiltiga, och övriga förolämpade. Kanske kan man hitta en och annan moldav som känner stolthet över att ha ett alldeles eget språk – men det rör sig rimligtvis om en lågutbildad minoritet. De enda som har verklig nytta av att språket kallas moldaviska är de stormaktsnostalgiska kamraterna i Kreml som med alla medel önskar kontrollera sina gamla lydstater.

Därför skulle jag önska att man snarast återinför beteckningen rumänska för det officiella språket, och i samband med det ger ryska någon form av juridisk status, ev. som andra officiella språk. Det skulle kunna minska de etniska spänningar som uppenbart finns under ytan, trots att man ser så lite av det till vardags i Moldavien. Då skulle de liberala oppositionspartierna kunna lugna sig lite med sin rumänska vurm, och kanske attrahera rysktalande väljare som nu drivs i armarna på kommunistpartiet eftersom de givetvis inte kan tänka sig att rösta på partier som har en rumänsk-”nationalistisk” agenda.