Upplysande forskning

Att Moldavien associeras med fattigdom är ingen nyhet för de flesta, åtminstone bland dem som överhuvudtaget vet att landet existerar. Fattigdom uppfattas kanske ibland som ett konstant tillstånd, men så är det ju inte – Sverige var t.ex. mycket fattigt för ett par hundra år sedan men är det inte längre. När var Moldavien fattigt då? Om vi pratar om modern historia så är det framför allt 1990-talet som sticker ut. Det var den perioden som bidrog till det i västerländska massmedia närmast obligatoriska tillägget ”Europas fattigaste land”. Sedan ungefär år 2000 har Moldavien, i likhet med flera andra ex-Sovjetländer haft en positiv ekonomisk utveckling.

OK, det vet vi redan, säger ni. Men vad är då nytt? Jag hittade en i mitt tycke fantastisk bild som illustrerar Moldaviens 1990-tal. Det är några forskare på Brown University i USA som har kommit på ett alternativt sätt att mäta ekonomisk utveckling. De utgår från satellitbilder av jorden och ser hur mycket ljus det finns i olika områden efter mörkrets inbrott. Huvudtesen är att i princip all konsumtion kräver ljus. Här är artikeln. Den illustreras av två foton av Östeuropa från 1992 respektive 2002 (klicka på bilden för förstoring).

På det vänstra fotot, taget strax efter Sovjetunionens upplösning, syns Moldavien upplyst och rikt. Samtidigt ligger t.ex. Rumänien i mörker efter 40 år med Ceausescus diktatur. Jag tänker på vad en moldavisk bekant berättade en gång: ”När jag var liten och vi hälsade på släktingar i Rumänien så blev vi chockade av fattigdomen där”.

På det högra fotot har det gått 10 år. Centraleuropa och särskilt Polen men även Rumänien lyser nu mycket kraftigare. Moldavien har å andra sidan släckts ner dramatiskt!

Mot bakgrund av dessa bilder är det inte konstigt att Moldavien hamnar i botten på s.k. lyckoindex och liknande undersökningar. Det är inte heller konstigt att man 2001 röstade tillbaka Kommunistpartiet – något som i väst och kanske särskilt i Centraleuropa tycktes helt förnuftsvidrigt.

Det vore intressant att se samma bild tagen idag och kunna jämföra. Jag skulle tro att Moldavien återigen har börjat lysa men förmodligen ännu inte lika starkt som på den första bilden från 1992.

Moldavisk historia

I dagarna är det 70 år sedan två av historiens värsta skurkstater, Nazi-Tyskland och Sovjetunionen, delade upp Östeuropa i varsin intressesfär. Molotov-Ribbentrop-pakten är kanske inget som svenskar upplever speciellt angeläget, men i dagens Moldavien så är det än idag ett stycke väldigt levande historia. Som svensk i Chisinau så kan jag inte värja mig, utan dras obönhörligen in i det förflutna!

Pakten, som gav Stalin fritt spelrum i Finland, Baltikum, östra Polen och Bessarabien, ledde till den uppdelning av rumänskt territorium som idag manifesterar sig som två stater – Rumänien och Moldavien. Stalin ville såklart gärna ta tillbaka strategiskt viktiga Bessarabien*, som tidigare tillhört det ryska Imperiet i över hundra år mellan 1812-1917 och var en del av Rumänien endast under den korta perioden mellan världskrigen.

Som vanligt när det handlar om historia i gränsskiktet mellan Västeuropa och Ryssland, så finns det olika versioner. En intressant artikel från RFE/RL om Molotov-Ribbentrop-pakten i Wikipedia belyser detta faktum. Det handlar om hur den ryska och engelska versionen skiljer sig åt i beskrivningen. Det slår mig hur lätt man kan hamna i olika verkligheter om man bara tar in ”fakta” från ”sin egen sida” och på sitt eget språk. Jag minns en diskussion från ett besök i  Ryssland för några år sedan, precis efter den s.k. Orangea revolutionen i Ukraina. Det var tydligt att jag och min ryske vän hade helt olika uppfattningar om vad som hänt, trots att vi båda var bildade, toleranta och samhällsengagerade medborgare! Vi hade väl helt enkelt bara följt nyheterna på våra respektive modersmål – med olika världsbilder som följd.

Det är emellertid inte bara 70 år sedan Molotov-Ribbentrop-pakten, utan även 65 år sedan sovjetiska styrkor slog tillbaka rumänska/tyska trupper 1944 efter det att Bessarabien varit ”ockuperat” av ”fascistiska” Rumänien under större delen av andra världskriget, alltså efter Sovjetunionens första ockupation 1939… Ja, moldavisk historia är verkligen mycket krånglig och komplex!

Den här hjältemodiga kampen mot fascistiska Rumänien är något som statskontrollerad moldavisk tv gärna uppmärksammar (hellre än den obekväma Molotov-Ribbentrop-pakten). Det är statens linje att fortsätta traditionen av sovjetisk propaganda som försökte plantera i moldavernas huvuden idén att Rumänien är fascistiskt och ondskefullt. En hel del moldaver idag lever i föreställningen att mellankrigstiden under rumänskt styre var en dålig period för Bessarabien.

Det är visserligen ett faktum att Rumänien 1940-1944 hade en odemokratisk fascistregering under Antonescu, liksom att massor av judar förintades på rumänsk mark. Men hur stor betydelse ska det tillmätas så här i efterhand, när frågan gäller Moldavisk-Rumänska relationer? Dagens Rumänien förintar judar lika lite som dagens Tyskland gör det.

Jag frågar mig vidare (och det borde moldaviska kommunister också göra): Var mellankrigstidens Sovjetunionen en bättre plats? I 30-talets Ukraina, ett jordbruksland liksom Moldavien, svalt 10 miljoner människor ihjäl p g a Moskvas avskyvärda tvångskollektivisering – ett förtäckt folkmord i bästa Nazi-stil. Samtidigt i Bessarabien utvecklade rumänerna utbildningssystemet och infrastrukturen och anlade bland annat Chisinaus flygplats. Kanske med viss arrogans och attitydproblem gentemot de, ur Bukarests perspektiv, något efterblivna moldaverna. Men att utsättas för arrogans måste väl ändå kännas bättre än att dö av svält?

Trots detta firas nu i moldaviska nyheter Röda arméns seger mot de rumänska styrkorna! Är inte det sjukt? Den enda vettiga anledning jag kan se är möjligtvis respekt för det fåtal ålderstigna veteraner och deras fruar som ännu är i livet. Det är fint att visa dem respekt och de kan gärna få dö i tron att de kämpade för något gott. Men detta sker till priset av att nya generationer fortsätter att hjärntvättas med den sovjetiska historieskrivningen.

——-

Här finns förresten en utmärkt artikel från Russia Profile, som delvis berör Molotov-Ribbentrop-pakten och som jag gärna skriver under på.

——-

* vad som är Bessarabien kan diskuteras men jag använder det här som ungefär synonymt med dagens Republiken Moldavien – vilket alltså inte är helt korrekt.

Turista i Chisinau – på svenska!

När jag har rest i Rumänien har jag ofta tänkt på hur oerhört mycket bättre utvecklad turismen är där, jämfört med i Moldavien. Bilar man i bergen är det sällan långt till nästa pensionat med god mat, humana priser och ofta väldigt trevlig service. Korsar man sedan gränsfloden Prut och åker in i f.d. Sovjetunionen förändras tyvärr läget radikalt. Jag har ibland sett vägkrogar som erbjuder övernattning men de ser inte speciellt mysiga ut. De är dåliga på att göra reklam, så man missar dem lätt. Moldavien är svårt att improvisera en resa i, att bara dra runt med buss och ryggsäck till exempel. Turister förväntas bo på hotell och hotellen är ofta dyra även om kvaliten inte alltid är den bästa. Det svider i plånboken om man är en 20-åring på tågluff. Och att hitta billiga privata alternativ, lägenheter för 10-15€ natten, är inte så lätt om man varken kan språket eller har varit här förut.

Så döm om min glädje nu – Chisinau har fått ett bra hostel som dessutom erbjuder svensktalande personal! Här är deras hemsida. Det är givetvis inget för den som vill ha lyx, jacuzzi och platt-TV på rummet, inte heller en plats att fira sin smekmånad på. Men det är ett utmärkt backpacker-ställe med mycket trevlig personal och bra hemmakänsla. För resenärer med tajt budget vågar jag påstå att detta är Chisinaus mest prisvärda övernattning. Personalen kan rekommendera utflykter i hela Moldavien och erbjuder till och med lektioner i ryska och rumänska!

För den som vill lägga upp en liten svensk-moldavisk hostelturné kan jag rekommendera ett stopp i Suceava (nordöstra Rumänien) på Monicas hostel – även där talas det nämligen svenska. Servicen och maten är utmärkt och tillfälle till fina utflykter ges. Sedan kan man ta tåget till Iasi och buss därifrån till Chisinau.

Huvudet på spiken

Det har gått tre veckor nu sedan upploppen här i Chisinau. Solen skiner och livet går vidare som om inget hade hänt. Vill man se tecken på att allt inte varit som vanligt här i Moldavien, måste man bege sig till massmedialand och läsa om saken. För på stan syns inte ett spår och få människor verkar diskutera saken. Som vanligt är moldaverna skönt pragmatiska och gillar lugn och ro.

Relationen till Rumänien är frostig. I samband med protesterna sparkades Rumäniens ambassadör ut, och häromdagen gjorde Chisinau klart att inte heller den föreslagna efterträdaren är välkommen. Man har infört visumkrav för rumäner som vill in i Moldavien – alla rumäner ska alltså betala för vad några bråkstakar har gjort.

Även andra tendenser till kollektiv bestraffning som drabbar oskyldiga förekom i samband med upploppen – till exempel har jag hört att en hel skola tvingas stå till svars om några elever medverkat i upploppen. På samma manér uppmanades lärare t.o.m. på universitetsnivå att blanda sig i vad studenterna gjorde på fritiden. En skola låste portarna den 7e april så att eleverna inte kunde gå ut, även för vuxna elever som var över 18.  Det är skolans ansvar vad en elev gör under skoltid, även om denne är vuxen och straffmyndig. Det påminner mig om när jag jobbade på universitetet, där det fanns en formell bestämmelse (som lyckligtvis ingen tog på allvar) om att jag måste ha dekanens skriftliga tillåtelse att lämna landet om jag så önskade. Den sovjetiska människosynen i ett nötskal! Vem vet vad jag annars hade hittat på för samhällsomstörtande verksamhet om jag tilläts röra mig fritt?

Javier Solana har varit på besök och de båda stridande lägren slåss om hans och EUs gunst. Solana lär ha lovat att undersöka om EUs visumregler för moldaver  kan förenklas. Jag är övertygad om att just det vore ett stort steg för att lösa de underliggande problem som gav upphov till spänningarna kring valet. Det fanns under protesterna något väldigt desperat och trängt i luften, och moldaverna är verkligen trängda rent fysiskt av EUs nya järnridå. Det diskuterades även mänskliga rättigheter och demokrati. Utländska journalister har vägrats inresa till Moldavien, inhemska journalister har hindrats i sitt arbete och ungdomar har åkt på stryk hos polisen. Åtminstone två uppges ha dödats under oklara omständigheter (d.v.s. av polisen) strax efter kravallerna. I och med att Voronins stora uppgift nu är att (åter)erövra sympatier hos EU, hyser jag visst hopp om att skyldiga individer inom polismakten kan ställas till svars. 

Jag kan inte låta bli att förundras över de etniska/språkliga spänningar som uppstod under de där heta dagarna i början av april. Någon sociolog har sagt att nationalism är som en spik – ju hårdare man slår den i huvudet, desto djupare sjunker den in. Det är tydligt att kommunistpartiets ledare har slagit hårt på de rumänsktalande spikarna här i Moldavien. Ett bra exempel är en intervju jag såg i TV i samband med upploppen. Presidenten pratade ryska med journalisterna, och någon bad honom prata rumänska – varpå han svarade: jag talar inte rumänska, men jag kan svara dig på moldaviska.

Det moldaviska språket är en gammal rysk-sovjetisk uppfinning som syftar till att skilja Moldavien från Rumänien och på så sätt motivera de ryska maktanspråken. Redan på 20-talet skapades detta imaginära språk i den sovjetiska staten MASSR, som närmast kan liknas vid dagens Transnistrien även om gränserna inte sammanfaller helt. Man försökte alltså inbilla moldaverna att de talar ett annat språk än rumänska. Idag vet ju alla att det inte är så (lika lite som man talar belgiska i Belgien eller argentinska i Argentina) – språket moldaviska är i stället enbart ett politiskt ställningstagande (återinfört av president Voronin år 2001). Det är ett sätt att säga: vi identifierar oss med den rysk-sovjetiska traditionen och vi tar avstånd från Rumänien. I och med att många moldaver känner samhörighet med Rumänien så är detta en grov provokation. Däremot är jag säker på att rysktalande moldaver inte bryr sig ett dugg om i fall språket kallas rumänska eller moldaviska. Det är alltså en benämning med enbart negativa konsekvenser för folket här – rysktalande är likgiltiga, och övriga förolämpade. Kanske kan man hitta en och annan moldav som känner stolthet över att ha ett alldeles eget språk – men det rör sig rimligtvis om en lågutbildad minoritet. De enda som har verklig nytta av att språket kallas moldaviska är de stormaktsnostalgiska kamraterna i Kreml som med alla medel önskar kontrollera sina gamla lydstater.

Därför skulle jag önska att man snarast återinför beteckningen rumänska för det officiella språket, och i samband med det ger ryska någon form av juridisk status, ev. som andra officiella språk. Det skulle kunna minska de etniska spänningar som uppenbart finns under ytan, trots att man ser så lite av det till vardags i Moldavien. Då skulle de liberala oppositionspartierna kunna lugna sig lite med sin rumänska vurm, och kanske attrahera rysktalande väljare som nu drivs i armarna på kommunistpartiet eftersom de givetvis inte kan tänka sig att rösta på partier som har en rumänsk-”nationalistisk” agenda.