Upplysande forskning

Att Moldavien associeras med fattigdom är ingen nyhet för de flesta, åtminstone bland dem som överhuvudtaget vet att landet existerar. Fattigdom uppfattas kanske ibland som ett konstant tillstånd, men så är det ju inte – Sverige var t.ex. mycket fattigt för ett par hundra år sedan men är det inte längre. När var Moldavien fattigt då? Om vi pratar om modern historia så är det framför allt 1990-talet som sticker ut. Det var den perioden som bidrog till det i västerländska massmedia närmast obligatoriska tillägget ”Europas fattigaste land”. Sedan ungefär år 2000 har Moldavien, i likhet med flera andra ex-Sovjetländer haft en positiv ekonomisk utveckling.

OK, det vet vi redan, säger ni. Men vad är då nytt? Jag hittade en i mitt tycke fantastisk bild som illustrerar Moldaviens 1990-tal. Det är några forskare på Brown University i USA som har kommit på ett alternativt sätt att mäta ekonomisk utveckling. De utgår från satellitbilder av jorden och ser hur mycket ljus det finns i olika områden efter mörkrets inbrott. Huvudtesen är att i princip all konsumtion kräver ljus. Här är artikeln. Den illustreras av två foton av Östeuropa från 1992 respektive 2002 (klicka på bilden för förstoring).

På det vänstra fotot, taget strax efter Sovjetunionens upplösning, syns Moldavien upplyst och rikt. Samtidigt ligger t.ex. Rumänien i mörker efter 40 år med Ceausescus diktatur. Jag tänker på vad en moldavisk bekant berättade en gång: ”När jag var liten och vi hälsade på släktingar i Rumänien så blev vi chockade av fattigdomen där”.

På det högra fotot har det gått 10 år. Centraleuropa och särskilt Polen men även Rumänien lyser nu mycket kraftigare. Moldavien har å andra sidan släckts ner dramatiskt!

Mot bakgrund av dessa bilder är det inte konstigt att Moldavien hamnar i botten på s.k. lyckoindex och liknande undersökningar. Det är inte heller konstigt att man 2001 röstade tillbaka Kommunistpartiet – något som i väst och kanske särskilt i Centraleuropa tycktes helt förnuftsvidrigt.

Det vore intressant att se samma bild tagen idag och kunna jämföra. Jag skulle tro att Moldavien återigen har börjat lysa men förmodligen ännu inte lika starkt som på den första bilden från 1992.

Moldavisk historia

I dagarna är det 70 år sedan två av historiens värsta skurkstater, Nazi-Tyskland och Sovjetunionen, delade upp Östeuropa i varsin intressesfär. Molotov-Ribbentrop-pakten är kanske inget som svenskar upplever speciellt angeläget, men i dagens Moldavien så är det än idag ett stycke väldigt levande historia. Som svensk i Chisinau så kan jag inte värja mig, utan dras obönhörligen in i det förflutna!

Pakten, som gav Stalin fritt spelrum i Finland, Baltikum, östra Polen och Bessarabien, ledde till den uppdelning av rumänskt territorium som idag manifesterar sig som två stater – Rumänien och Moldavien. Stalin ville såklart gärna ta tillbaka strategiskt viktiga Bessarabien*, som tidigare tillhört det ryska Imperiet i över hundra år mellan 1812-1917 och var en del av Rumänien endast under den korta perioden mellan världskrigen.

Som vanligt när det handlar om historia i gränsskiktet mellan Västeuropa och Ryssland, så finns det olika versioner. En intressant artikel från RFE/RL om Molotov-Ribbentrop-pakten i Wikipedia belyser detta faktum. Det handlar om hur den ryska och engelska versionen skiljer sig åt i beskrivningen. Det slår mig hur lätt man kan hamna i olika verkligheter om man bara tar in ”fakta” från ”sin egen sida” och på sitt eget språk. Jag minns en diskussion från ett besök i  Ryssland för några år sedan, precis efter den s.k. Orangea revolutionen i Ukraina. Det var tydligt att jag och min ryske vän hade helt olika uppfattningar om vad som hänt, trots att vi båda var bildade, toleranta och samhällsengagerade medborgare! Vi hade väl helt enkelt bara följt nyheterna på våra respektive modersmål – med olika världsbilder som följd.

Det är emellertid inte bara 70 år sedan Molotov-Ribbentrop-pakten, utan även 65 år sedan sovjetiska styrkor slog tillbaka rumänska/tyska trupper 1944 efter det att Bessarabien varit ”ockuperat” av ”fascistiska” Rumänien under större delen av andra världskriget, alltså efter Sovjetunionens första ockupation 1939… Ja, moldavisk historia är verkligen mycket krånglig och komplex!

Den här hjältemodiga kampen mot fascistiska Rumänien är något som statskontrollerad moldavisk tv gärna uppmärksammar (hellre än den obekväma Molotov-Ribbentrop-pakten). Det är statens linje att fortsätta traditionen av sovjetisk propaganda som försökte plantera i moldavernas huvuden idén att Rumänien är fascistiskt och ondskefullt. En hel del moldaver idag lever i föreställningen att mellankrigstiden under rumänskt styre var en dålig period för Bessarabien.

Det är visserligen ett faktum att Rumänien 1940-1944 hade en odemokratisk fascistregering under Antonescu, liksom att massor av judar förintades på rumänsk mark. Men hur stor betydelse ska det tillmätas så här i efterhand, när frågan gäller Moldavisk-Rumänska relationer? Dagens Rumänien förintar judar lika lite som dagens Tyskland gör det.

Jag frågar mig vidare (och det borde moldaviska kommunister också göra): Var mellankrigstidens Sovjetunionen en bättre plats? I 30-talets Ukraina, ett jordbruksland liksom Moldavien, svalt 10 miljoner människor ihjäl p g a Moskvas avskyvärda tvångskollektivisering – ett förtäckt folkmord i bästa Nazi-stil. Samtidigt i Bessarabien utvecklade rumänerna utbildningssystemet och infrastrukturen och anlade bland annat Chisinaus flygplats. Kanske med viss arrogans och attitydproblem gentemot de, ur Bukarests perspektiv, något efterblivna moldaverna. Men att utsättas för arrogans måste väl ändå kännas bättre än att dö av svält?

Trots detta firas nu i moldaviska nyheter Röda arméns seger mot de rumänska styrkorna! Är inte det sjukt? Den enda vettiga anledning jag kan se är möjligtvis respekt för det fåtal ålderstigna veteraner och deras fruar som ännu är i livet. Det är fint att visa dem respekt och de kan gärna få dö i tron att de kämpade för något gott. Men detta sker till priset av att nya generationer fortsätter att hjärntvättas med den sovjetiska historieskrivningen.

——-

Här finns förresten en utmärkt artikel från Russia Profile, som delvis berör Molotov-Ribbentrop-pakten och som jag gärna skriver under på.

——-

* vad som är Bessarabien kan diskuteras men jag använder det här som ungefär synonymt med dagens Republiken Moldavien – vilket alltså inte är helt korrekt.

Morgon i Moldavien

I brist på egen inspiration vill jag tipsa om en intressant blogg som jag just upptäckt: morninginmoldova. Upphovsmannen verkar väl insatt i moldavisk politik och är full av åsikter – men är tydligen inte själv moldav (amerikan?). Hur som helst, jag rekommenderar att klicka på länken och jag har även lagt till den i raden av i övrigt svenskspråkiga bloggar, här till höger.

Resultat

Till min glädje noterar jag att min pessimistiska prognos om valdeltagandet i Moldaviens parlamentsval 29 juli var fel. Det blev bara obetydligt lägre än vid valet 5 april – ungefär 59% vilket inte är illa för det här landet.*

Till min ännu större glädje noterar jag att kommunistpartiet bara fick 45% av rösterna (mot ca 55% i april). Det betyder att parlamentet nu har möjlighet att utvecklas till ett riktigt demokratiskt parlament, där inte ett parti med självklarhet röstar igenom alla sina förslag (så som varit fallet sedan år 2001).

Det talas i media om en koalition med de fyra mitten-högerpartierna, som i så fall enligt de senaste resultaten kommer ha 53 av de 101 mandaten och seriöst kunna utmana kommunisternas enpartistyre. Undrar vem de i så fall väljer till president? Om de överhuvudtaget kan välja en president – kanske blockerar kommunisterna detta på samma sätt som oppositionen blockerade förra gången. Koalitionen har ju inte de 61 mandat som behövs för att själv utse president. Av de fyra koalitionspartiernas ledare är kanske Marian Lupu den mest givna kandidaten. AMNs Serafim Urechean är för mycket ”gamla generationens demokrat” (d v s i första hand antikommunist och i andra hand demokrat), och de båda liberalerna är alltför hetsiga och arroganta i temperamentet.

En annan variant är om Marian Lupu/PDM erbjuder sig att gå i koalition med kommunistpartiet mot någon liten gentjänst, t ex att han själv väljs till president. Tillsammans har PDM och kommunisterna nämligen exakt 61 mandat (13+48), vilket ger dem möjlighet att själva utse president. En händelse som ser ut som en tanke, eller hur det nu brukar heta…

Sammantaget tycker jag att det finns en del som talar för att Moldaviens nästa president heter Marian Lupu. Vill någon slå vad?

*(Daniel, jag är skyldig dig en flaska Purcari.)

Val igen

Så var det valdag och jag väntar med spänning på resultatet – de första siffrorna lär presenteras ganska snart efter att lokalerna stänger kl 21 i kväll. Svenska media är rätt tysta om saken, men DN har i alla fall en fin bild som illustration!

Det är framför allt två siffror som känns intressanta. Den första är valdeltagandet, som jag skrev om i det förra inlägget. Den andra är ”Lupu-effekten” d v s hur många röster kommer Demokraternas Marian Lupu att fiska åt sig, och varifrån kommer de – från vänster eller höger? Lupu var tidigare ett av kommunistpartiets tyngsta namn men han beslöt att gå över till Demokraterna efter det att man misslyckats två gånger med att utse president efter valet den 5 april. Han har därefter uttalat sig väldigt kritiskt om sina gamla kollegor och bland annat sagt att Demokraterna aldrig kommer att rösta för en kommunistisk president, och att ”kommunistpartiet omöjligen kan reformeras” (intervju i rumänska Revista 22).

Intuitivt tror jag att framför allt Kommunistpartiet kommer att tappa röster till Demokraterna. Marian Lupu har trätt fram som ett vettigt alternativ för alla dem som röstat rött tidigare  - men inte av kärlek till kommunismen, så mycket som av avsmak för de uttalat rumänskorienterade liberala alternativen. Många etniska ryssar har känt sig direkt ovälkomna i det liberala lägret . Med rätt eller orätt, bör tilläggas, eftersom jag tror att etnisk splittring i Moldavien till stor del är en följd av just kommunisternas politik.

Om mitt antagande stämmer så kan vi få se ett mycket intressant parlament med ett demokratiskt vågmästarparti i mitten som kan bidra till att den liberala oppositionen faktiskt kan få igenom ett och annat förslag. Detta vore mycket positivt för demokratiutvecklingen i Moldavien, som lidit mycket av att ha ett parlament där ett enda parti i praktiken bestämmer allt.

Slå vad om valdeltagandet!

Temperaturen har fallit ner till 25 grader och för första dagen på länge känns det riktigt behagligt att ta en promenad i Chisinau. Tomaterna kostar 5 lei kilot (3,50 sek) och är underbart goda. Vad finns att bekymra sig för en sådan här dag? Möjligtvis politik. På bussen tidigare idag steg det på en pappa, mamma och dotter och satte sig bredvid mig. Plötsligt frågar pappan: Ursäkta mig, är det i dag som det är val?

Det är ganska logiskt tänkt, val brukar vara på söndagar och det är söndag idag. Men makthavarna här verkar absolut vilja ha ett minimalt deltagande, så de har lagt valet på onsdag istället, vilket jag upplyser mannen om. Aha, jaså det är på onsdag, svarar han och tackar vänligt. När medborgarna informerar sig om parlamentsvalet genom att fråga en utlänning på bussen, då kan man bli lite orolig för hur det står till med demokratin.

Jag undrar vilka partier som gynnas av lågt deltagande. I Sverige är väl soffliggandet traditionellt högre bland lågutbildade? Om motsvarande förhållande gäller här så borde kommunistpartiet förlora på lågt deltagande eftersom jag tror deras stöd är större hos just lågutbildade. Det är liksom svårt att tänka sig att högutbildade kan rösta på ett parti som kallar sig kommunistiskt. Fast det beror ju också på hur alternativen ser ut – och de är tyvärr inte så tilltalande. Sen finns ju en dimension av huruvida man identifierar sig mot Moskva eller Rumänien/EU, och där har jag faktiskt ingen aning om i fall endera gruppen har större tendens att gå och rösta.

I april var deltagandet officiellt cirka 60%. Min gissning är att vi kommer att se ett deltagande på 45% den här gången. Vill någon slå vad? En flaska Purcari-vin till den som gissar närmast! (Regler: Övriga deltagare i vadslagningen betalar. Man får bara gissa en gång och endast med ett helt procenttal. Vid misstänkt valfusk vinner jag.)

Annars är jag ganska trött på det här med moldaviskt parlamentsval. Jag minns att jag som liten pojke inte kunde förstå varför man bara hade Lundakarneval vart fjärde år – något så roligt borde man ju ha varje år, eller helst två gånger om året! Nu inser jag varför det räcker bra med vart fjärde år. Vore det oftare så hade vi snabbt tappat intresset.

Turista i Chisinau – på svenska!

När jag har rest i Rumänien har jag ofta tänkt på hur oerhört mycket bättre utvecklad turismen är där, jämfört med i Moldavien. Bilar man i bergen är det sällan långt till nästa pensionat med god mat, humana priser och ofta väldigt trevlig service. Korsar man sedan gränsfloden Prut och åker in i f.d. Sovjetunionen förändras tyvärr läget radikalt. Jag har ibland sett vägkrogar som erbjuder övernattning men de ser inte speciellt mysiga ut. De är dåliga på att göra reklam, så man missar dem lätt. Moldavien är svårt att improvisera en resa i, att bara dra runt med buss och ryggsäck till exempel. Turister förväntas bo på hotell och hotellen är ofta dyra även om kvaliten inte alltid är den bästa. Det svider i plånboken om man är en 20-åring på tågluff. Och att hitta billiga privata alternativ, lägenheter för 10-15€ natten, är inte så lätt om man varken kan språket eller har varit här förut.

Så döm om min glädje nu – Chisinau har fått ett bra hostel som dessutom erbjuder svensktalande personal! Här är deras hemsida. Det är givetvis inget för den som vill ha lyx, jacuzzi och platt-TV på rummet, inte heller en plats att fira sin smekmånad på. Men det är ett utmärkt backpacker-ställe med mycket trevlig personal och bra hemmakänsla. För resenärer med tajt budget vågar jag påstå att detta är Chisinaus mest prisvärda övernattning. Personalen kan rekommendera utflykter i hela Moldavien och erbjuder till och med lektioner i ryska och rumänska!

För den som vill lägga upp en liten svensk-moldavisk hostelturné kan jag rekommendera ett stopp i Suceava (nordöstra Rumänien) på Monicas hostel – även där talas det nämligen svenska. Servicen och maten är utmärkt och tillfälle till fina utflykter ges. Sedan kan man ta tåget till Iasi och buss därifrån till Chisinau.

Förvirring i Moldavien

Under ett par dagar kunde jag inte komma åt min blogg. Kommunisternas informations- och mediafientlighet har varit tydlig här. Oppositionens mediakanaler har varit stängda helt eller delvis. Maktens argument är typiska för någon som verkligen inte har en aning om vad demokrati betyder, eftersom de aldrig upplevt det: vi gör det för att skydda folket. Vi hindrar dem från att organisera en demonstration mot misstänkt valfusk, där folk kan komma till skada. Ok… man kan fråga sig vad folket behöver skyddas från. En polismakt utan känsla för lag och rätt, kanske? En korrupt regim som använder trakasserier och hot som politiskt medel? Det är ju knappast så att demonstranterna tänker misshandla varandra. 

Relationen till information och transparens är lite annorlunda i en f.d. sovjetrepublik som Moldavien, jämfört med Sverige. En moldavisk vän till mig kom just tillbaka efter juridikstudier i Stockholm, och kommenterade förtjust att man i Sverige kan kolla upp vad grannen har för lön! Som svensk inser man kanske inte direkt värdet på en så till synes onödig publikation som taxeringskalendern. Men jag tror det finns ett direkt samband mellan existensen av denna taxeringskalender och fri press och andra demokratiska yttringar. 

Å andra sidan: desinformation, förvirring. Oppositionen har hävdat att utomstående provokatörer, eventuellt betalda av regeringsmakten, tog initiativ till vandaliseringen i tisdags. Rätt många verkar tro på det – själv tycker jag det låter mycket osannolikt. Oppositionsledarna har offentligt tagit avstånd från våld och det som presidenten kallat ”försök till statskupp”. MEN: Oppositions(!)kanalen Pro-tv visade just i kväll att samma kille som hissade den provocerande rumänska flaggan på presidentpalatset i tisdags, samt stod i täten och hetsade demonstranterna, har figurerat i en annan demonstration i början av mars, då han medgav att han fått 150 lei av ett av oppositionspartierna för att skrika ”ner med kommunismen”. Betalar oppositionen bråkmakare och provokatörer? Är kampen mot kommunismen något som kan köpas och säljas? 

Men genast därefter dyker artiklar upp som hävdar att densamme kille i gul tröja är infiltratör, betald för att diskreditera oppositionen…

Så vem vet var allt detta slutar? Nu ser det ut att bli omräkning av rösterna (och förhoppningsvis det som är ännu viktigare: en ny kontroll av röstlängderna). Men tänk om det visar sig att kommunistpartiet har fått precis så många procent som det första resultatet gav vid handen? Tänk om det visar sig att de oegentligheter som ägt rum faktiskt är försumbara? Då blir nettoresultatet två förstörda statliga byggnader, vilkas renovering har estimerats till ca 240 miljoner kronor exklusive möblemang – pengar som kunde gått till mycket annat bra. Jag pratade häromdagen med en söt gammal gumma som jag mötte utanför den utbrunna parlamentsbyggnaden, och hon var fly förbannad och sa att hon inte skulle få någon pension nu. 

Egentligen är det bara tre saker som är obestridliga faktum:

1. En folkmassa har vandaliserat för enorma summor.

2. Regeringen/polisen har visat sig totalitära genom att hindra fritt informationsflöde i massmedia och på internet. Dessutom verkar det ganska sannolikt att uppgifter om ad hoc-gripna och misshandlade ungdomar är korrekta.

3. President Voronin har gjort sig störtlöjlig i EU-ögon, genom att anklaga Rumänien som nation – ungefär som när Danmark och t.o.m. hela Skandinavien fick skit av totalitära arabländer för de s.k. Muhammed-karikatyrerna.

Vi kan alltså redan konstatera att det finns minst en stor förlorare, nämligen landet Moldavien  - dess statsbudget är 240 miljoner fattigare och man har tagit ett stort steg bakåt på vägen mot en mer utvecklad demokrati. 

Vem som sedan bär skulden för vandaliseringen, om valet var riggat, vilket parti som kommer att ha makten framöver – det är höljt i mystik just nu och förvirringen är fortsatt stor.

I morgon planeras ny demonstration kl 11 och jag hoppas att polismakten tar chansen att bättra på sitt rykte och visar sig professionell, d.v.s. griper lagbrytare och lämnar övriga i fred. Presidenten har varnat att man nu kan komma att ta i med hårdhandskarna – detta till skillnad mot i tisdags då den passiva polisen uppträdde ytterst inkompetent och lät folkmassan vandalisera fritt, samtidigt som många poliser blev skadade.

Valet väcker funderingar

Det moldaviska valet närmar sig med stormsteg. Förra helgen gick ett jättelångt tåg med liberaldemokrater längs huvudgatan Stefan cel Mare, det såg imponerande ut. Utanför mitt fönster ser jag tvärs över vägen en snygg röd jättebanderoll för kommunistpartiet, fem våningar hög som täcker gaveln till ett 9-våningshus. AMN (Alianta Moldova Noastra) kör runt i lastbil och pratar i megafon. Unionea Centrista säger att alla de andra har fel. I reklaminslag i TV kastas skit i alla riktningar. Kommunistpartiet gjorde en antireklam med anledning av att en (!) person i ovan nämnda demonstrationståg i förbifarten gav en journalist på käften – bilder som snabbt visades i alla kanaler. De har inga andra argument meddelar kommunisternas tv-annons. Oppositionen beskyller de regerande kommunisterna för i princip allt ont som tänkas kan. Ja, så är väl även våra svenska valkampanjer – det är alltid lättare att hitta motståndarens svagheter än att övertyga med egna konstruktiva idéer. 

Något jag noterade i ovan nämnda demonstrationståg, som enligt partiets egna uppgifter skulle innehålla 30000 deltagare, var kontrasten mellan stad och landsbygd. Partiets lokala föreningar hade bussat in folk till Chisinau och det var tydligt att många i tåget representerade landsbygden. Man ser det på kläder, i ansiktena, det känns att det är människor som lever hårda liv. De här ansiktena, så många tillsammans, har jag sett när jag själv varit ute på landet. Men nu, mitt i centrala Chisinau bland blänkande BMW:ar, såg det så märkligt ut.

En yngre svensk kan nog ha svårt att fatta hur konstrasten kan vara så stor mellan huvudstad och landsbygd. Det är typiskt sovjetiskt – jag har noterat exakt samma sak i Ryssland och Ukraina. Rättare sagt, typiskt för alla gamla kommunistländer, men extra tydligt i ex-Sovjet. Den tidiga kommunismen hyllade Staden, som fick symbolisera utveckling och modernisering, medan landsbygden var något man enbart hämtade sin näring från – ingenting som skulle eller kunde utvecklas. Arbetarna i staden skulle styra staten, bönderna på landet var deras betjänter. (Vilket fruktansvärt hyckleri att tala om det klasslösa samhället!) I Sverige kan man knappast se direkt på en människa om hon  är uppvuxen i centrala Malmö eller i någon av de mindre tätorterna omkring. Vi kallar dem kanske ”byar” i folkmun men i Sverige existerar inga byar i den östeuropeiska betydelsen av ordet. Här i Sovjetunionen är det en skillnad på 1000 år. I centrum av huvudstaden är det ungefär som i västeuropa – i byarna utanför är det medeltid. 

Nu i valtider kan jag konstatera att denna splittring mellan stad och landsbygt är ett stort demokratiproblem. Tillgången på information i byarna är minimal och de lever överhuvudtaget ljusår ifrån ”makten”. Det kan rimligtvis inte finnas någon som helst känsla av att ”staten representerar mig som enskild medborgare” och att ”mina skattepengar finansierar min egen välfärd”. Ett inslag häromdagen på ProTV var beklämmande: En reporter frågade folk i en by om valet och de var genomgående skeptiska till allt vad politik heter och säger t.ex. att alla politiker är tjuvar etc. Om de överhuvudtaget röstar så lär de vara dåligt informerade, lätta byten för all sorts propaganda. Någon sa att han helt enkelt inte har tid att rösta eftersom han arbetar från morgon till kväll varje dag. Så visst är fria val viktigt för demokratin, men minst lika viktigt är möjligheten att som medborgare informera sig inför (och delta i) det fria valet. Och man kan ta resonemanget ännu längre och säga att det räcker inte med att möjligheten föreligger – även viljan att informera sig måste vara stark, innan vi kan tala om demokrati. För vad är ett ”folkstyre” värt, om folket inte bryr sig det minsta och utgår från att de blir utnyttjade och bedragna?

Gasbråk i döda poeters sällskap

Det har gått ett tag sedan förra inlägget. Januari svischade förbi i rasande fart och om jag försöker dra mig till minnes vad som har hänt här så är det två händelser som står ut: Gasbrist och Grigore Vierus begravning.

Om vinterns gasbråk mellan Ryssland och Ukraina, och hur det drabbade framför allt öst- och centraleuropa har alla hört redan, och det är lyckligtvis överspelat för den här gången. I Chisinau hushölls med gasen på så sätt att vi var utan kommunalt varmvatten och det var lite kallare i lägenheten under en tid. Men det kändes inte så dramatiskt. Det lär ha varit värre i Transnistrien – jag gissar att Chisinauregeringen såg sin chans att låta dem frysa lite extra där borta. 

Poeten Grigore Vieru kan närmast jämföras med Astrid Lindgren, om man ska försöka hitta en svensk motsvarighet. Detta motiverar jag med följande. Han ansågs vara moldaviens störste poet/författare. Alla moldaver förknippar honom med sin barndom, många säger sig ha börjat läsa med hjälp av hans texter. Han var känd utomlands, d.v.s. i Rumänien. Självklart inte översatt och läst i samma internationella omfattning som Astrid Lindgren, men den funktion han verkar ha fyllt i moldavernas hjärtan var snarlik. Politiskt tillhörde han dem som känner samhörighet med Rumänien, alltså en motvikt till det sovjetiska som tyngt många moldaviska själar. Han fick en begravning som liknade Astrid Lindgrens, med pompa och ståt utan dess like. Tusentals i procession, blommor överallt, musik och tårögda tal. 

Jag som befinner mig på evigt korståg mot den moldaviska trafikkulturen kan inte låta bli att notera att den engelska wikipediaartikeln om Vieru nämner hög hastighet och frånvaro av säkerhetsbälte som bidragande orsaker till poetens död. Jag skämdes för att yppa mina tankar angående detta direkt i samband med bilolyckan – det kändes liksom småaktigt och perverst mitt i landssorgen. Men jag hoppas att Moldavien som land tar lärdom av sin mest älskade poet även i detta avseende. Grigore Vieru skulle ha fyllt 74 år nästa vecka. 

Januari har alltså passerat och i dag är det riktig vår i luften. Prognosen lovar uppemot 10 grader de närmaste dagarna och ute råder en tydlig känsla av att mars inte är långt borta. Snart börjar försäljningen av de små röd-vita broscherna som kallas Martisor och som symboliserar en hel massa som jag aldrig lyckats få klarhet i, men med det gemensamma temat vårens seger över vintern, livet över döden etc.