Resultat

Till min glädje noterar jag att min pessimistiska prognos om valdeltagandet i Moldaviens parlamentsval 29 juli var fel. Det blev bara obetydligt lägre än vid valet 5 april – ungefär 59% vilket inte är illa för det här landet.*

Till min ännu större glädje noterar jag att kommunistpartiet bara fick 45% av rösterna (mot ca 55% i april). Det betyder att parlamentet nu har möjlighet att utvecklas till ett riktigt demokratiskt parlament, där inte ett parti med självklarhet röstar igenom alla sina förslag (så som varit fallet sedan år 2001).

Det talas i media om en koalition med de fyra mitten-högerpartierna, som i så fall enligt de senaste resultaten kommer ha 53 av de 101 mandaten och seriöst kunna utmana kommunisternas enpartistyre. Undrar vem de i så fall väljer till president? Om de överhuvudtaget kan välja en president – kanske blockerar kommunisterna detta på samma sätt som oppositionen blockerade förra gången. Koalitionen har ju inte de 61 mandat som behövs för att själv utse president. Av de fyra koalitionspartiernas ledare är kanske Marian Lupu den mest givna kandidaten. AMNs Serafim Urechean är för mycket ”gamla generationens demokrat” (d v s i första hand antikommunist och i andra hand demokrat), och de båda liberalerna är alltför hetsiga och arroganta i temperamentet.

En annan variant är om Marian Lupu/PDM erbjuder sig att gå i koalition med kommunistpartiet mot någon liten gentjänst, t ex att han själv väljs till president. Tillsammans har PDM och kommunisterna nämligen exakt 61 mandat (13+48), vilket ger dem möjlighet att själva utse president. En händelse som ser ut som en tanke, eller hur det nu brukar heta…

Sammantaget tycker jag att det finns en del som talar för att Moldaviens nästa president heter Marian Lupu. Vill någon slå vad?

*(Daniel, jag är skyldig dig en flaska Purcari.)

Val igen

Så var det valdag och jag väntar med spänning på resultatet – de första siffrorna lär presenteras ganska snart efter att lokalerna stänger kl 21 i kväll. Svenska media är rätt tysta om saken, men DN har i alla fall en fin bild som illustration!

Det är framför allt två siffror som känns intressanta. Den första är valdeltagandet, som jag skrev om i det förra inlägget. Den andra är ”Lupu-effekten” d v s hur många röster kommer Demokraternas Marian Lupu att fiska åt sig, och varifrån kommer de – från vänster eller höger? Lupu var tidigare ett av kommunistpartiets tyngsta namn men han beslöt att gå över till Demokraterna efter det att man misslyckats två gånger med att utse president efter valet den 5 april. Han har därefter uttalat sig väldigt kritiskt om sina gamla kollegor och bland annat sagt att Demokraterna aldrig kommer att rösta för en kommunistisk president, och att ”kommunistpartiet omöjligen kan reformeras” (intervju i rumänska Revista 22).

Intuitivt tror jag att framför allt Kommunistpartiet kommer att tappa röster till Demokraterna. Marian Lupu har trätt fram som ett vettigt alternativ för alla dem som röstat rött tidigare  - men inte av kärlek till kommunismen, så mycket som av avsmak för de uttalat rumänskorienterade liberala alternativen. Många etniska ryssar har känt sig direkt ovälkomna i det liberala lägret . Med rätt eller orätt, bör tilläggas, eftersom jag tror att etnisk splittring i Moldavien till stor del är en följd av just kommunisternas politik.

Om mitt antagande stämmer så kan vi få se ett mycket intressant parlament med ett demokratiskt vågmästarparti i mitten som kan bidra till att den liberala oppositionen faktiskt kan få igenom ett och annat förslag. Detta vore mycket positivt för demokratiutvecklingen i Moldavien, som lidit mycket av att ha ett parlament där ett enda parti i praktiken bestämmer allt.

Slå vad om valdeltagandet!

Temperaturen har fallit ner till 25 grader och för första dagen på länge känns det riktigt behagligt att ta en promenad i Chisinau. Tomaterna kostar 5 lei kilot (3,50 sek) och är underbart goda. Vad finns att bekymra sig för en sådan här dag? Möjligtvis politik. På bussen tidigare idag steg det på en pappa, mamma och dotter och satte sig bredvid mig. Plötsligt frågar pappan: Ursäkta mig, är det i dag som det är val?

Det är ganska logiskt tänkt, val brukar vara på söndagar och det är söndag idag. Men makthavarna här verkar absolut vilja ha ett minimalt deltagande, så de har lagt valet på onsdag istället, vilket jag upplyser mannen om. Aha, jaså det är på onsdag, svarar han och tackar vänligt. När medborgarna informerar sig om parlamentsvalet genom att fråga en utlänning på bussen, då kan man bli lite orolig för hur det står till med demokratin.

Jag undrar vilka partier som gynnas av lågt deltagande. I Sverige är väl soffliggandet traditionellt högre bland lågutbildade? Om motsvarande förhållande gäller här så borde kommunistpartiet förlora på lågt deltagande eftersom jag tror deras stöd är större hos just lågutbildade. Det är liksom svårt att tänka sig att högutbildade kan rösta på ett parti som kallar sig kommunistiskt. Fast det beror ju också på hur alternativen ser ut – och de är tyvärr inte så tilltalande. Sen finns ju en dimension av huruvida man identifierar sig mot Moskva eller Rumänien/EU, och där har jag faktiskt ingen aning om i fall endera gruppen har större tendens att gå och rösta.

I april var deltagandet officiellt cirka 60%. Min gissning är att vi kommer att se ett deltagande på 45% den här gången. Vill någon slå vad? En flaska Purcari-vin till den som gissar närmast! (Regler: Övriga deltagare i vadslagningen betalar. Man får bara gissa en gång och endast med ett helt procenttal. Vid misstänkt valfusk vinner jag.)

Annars är jag ganska trött på det här med moldaviskt parlamentsval. Jag minns att jag som liten pojke inte kunde förstå varför man bara hade Lundakarneval vart fjärde år – något så roligt borde man ju ha varje år, eller helst två gånger om året! Nu inser jag varför det räcker bra med vart fjärde år. Vore det oftare så hade vi snabbt tappat intresset.

Huvudet på spiken

Det har gått tre veckor nu sedan upploppen här i Chisinau. Solen skiner och livet går vidare som om inget hade hänt. Vill man se tecken på att allt inte varit som vanligt här i Moldavien, måste man bege sig till massmedialand och läsa om saken. För på stan syns inte ett spår och få människor verkar diskutera saken. Som vanligt är moldaverna skönt pragmatiska och gillar lugn och ro.

Relationen till Rumänien är frostig. I samband med protesterna sparkades Rumäniens ambassadör ut, och häromdagen gjorde Chisinau klart att inte heller den föreslagna efterträdaren är välkommen. Man har infört visumkrav för rumäner som vill in i Moldavien – alla rumäner ska alltså betala för vad några bråkstakar har gjort.

Även andra tendenser till kollektiv bestraffning som drabbar oskyldiga förekom i samband med upploppen – till exempel har jag hört att en hel skola tvingas stå till svars om några elever medverkat i upploppen. På samma manér uppmanades lärare t.o.m. på universitetsnivå att blanda sig i vad studenterna gjorde på fritiden. En skola låste portarna den 7e april så att eleverna inte kunde gå ut, även för vuxna elever som var över 18.  Det är skolans ansvar vad en elev gör under skoltid, även om denne är vuxen och straffmyndig. Det påminner mig om när jag jobbade på universitetet, där det fanns en formell bestämmelse (som lyckligtvis ingen tog på allvar) om att jag måste ha dekanens skriftliga tillåtelse att lämna landet om jag så önskade. Den sovjetiska människosynen i ett nötskal! Vem vet vad jag annars hade hittat på för samhällsomstörtande verksamhet om jag tilläts röra mig fritt?

Javier Solana har varit på besök och de båda stridande lägren slåss om hans och EUs gunst. Solana lär ha lovat att undersöka om EUs visumregler för moldaver  kan förenklas. Jag är övertygad om att just det vore ett stort steg för att lösa de underliggande problem som gav upphov till spänningarna kring valet. Det fanns under protesterna något väldigt desperat och trängt i luften, och moldaverna är verkligen trängda rent fysiskt av EUs nya järnridå. Det diskuterades även mänskliga rättigheter och demokrati. Utländska journalister har vägrats inresa till Moldavien, inhemska journalister har hindrats i sitt arbete och ungdomar har åkt på stryk hos polisen. Åtminstone två uppges ha dödats under oklara omständigheter (d.v.s. av polisen) strax efter kravallerna. I och med att Voronins stora uppgift nu är att (åter)erövra sympatier hos EU, hyser jag visst hopp om att skyldiga individer inom polismakten kan ställas till svars. 

Jag kan inte låta bli att förundras över de etniska/språkliga spänningar som uppstod under de där heta dagarna i början av april. Någon sociolog har sagt att nationalism är som en spik – ju hårdare man slår den i huvudet, desto djupare sjunker den in. Det är tydligt att kommunistpartiets ledare har slagit hårt på de rumänsktalande spikarna här i Moldavien. Ett bra exempel är en intervju jag såg i TV i samband med upploppen. Presidenten pratade ryska med journalisterna, och någon bad honom prata rumänska – varpå han svarade: jag talar inte rumänska, men jag kan svara dig på moldaviska.

Det moldaviska språket är en gammal rysk-sovjetisk uppfinning som syftar till att skilja Moldavien från Rumänien och på så sätt motivera de ryska maktanspråken. Redan på 20-talet skapades detta imaginära språk i den sovjetiska staten MASSR, som närmast kan liknas vid dagens Transnistrien även om gränserna inte sammanfaller helt. Man försökte alltså inbilla moldaverna att de talar ett annat språk än rumänska. Idag vet ju alla att det inte är så (lika lite som man talar belgiska i Belgien eller argentinska i Argentina) – språket moldaviska är i stället enbart ett politiskt ställningstagande (återinfört av president Voronin år 2001). Det är ett sätt att säga: vi identifierar oss med den rysk-sovjetiska traditionen och vi tar avstånd från Rumänien. I och med att många moldaver känner samhörighet med Rumänien så är detta en grov provokation. Däremot är jag säker på att rysktalande moldaver inte bryr sig ett dugg om i fall språket kallas rumänska eller moldaviska. Det är alltså en benämning med enbart negativa konsekvenser för folket här – rysktalande är likgiltiga, och övriga förolämpade. Kanske kan man hitta en och annan moldav som känner stolthet över att ha ett alldeles eget språk – men det rör sig rimligtvis om en lågutbildad minoritet. De enda som har verklig nytta av att språket kallas moldaviska är de stormaktsnostalgiska kamraterna i Kreml som med alla medel önskar kontrollera sina gamla lydstater.

Därför skulle jag önska att man snarast återinför beteckningen rumänska för det officiella språket, och i samband med det ger ryska någon form av juridisk status, ev. som andra officiella språk. Det skulle kunna minska de etniska spänningar som uppenbart finns under ytan, trots att man ser så lite av det till vardags i Moldavien. Då skulle de liberala oppositionspartierna kunna lugna sig lite med sin rumänska vurm, och kanske attrahera rysktalande väljare som nu drivs i armarna på kommunistpartiet eftersom de givetvis inte kan tänka sig att rösta på partier som har en rumänsk-”nationalistisk” agenda.

Sanning och lögn

Nu har det lögnat, förlåt, lugnat ner sig i Chisinau, bloggens besöksstatistik har fallit till normala nivåer och vädret har dessutom blivit bättre igen… Däremot känns i luften närvaron av två otäcka men abstrakta fenomen: tendens till etnisk splittring och statlig terror. Många rysktalande som jag pratat med säger att de känner sig ovälkomna och diskriminerade, som om den skanderande folkmassans rop har kastat ett eko efter sig. Terror tycker jag är en bra benämning på det sätt som polisen agerat efter upploppet. Här är en artikel från CNN. Här en annan från Moldova Azi.

Jag skrev i ett tidigare inlägg att demokratiutvecklingen i Moldavien fått sig en törn. En intressant text från diVERse om demokratin i postsovjetiska länder beskriver fenomenet virtuell demokrati. Man tänker såklart i första hand på Ryssland, men jag tycker att resonemanget har stor relevans även för Moldavien. Skribenten snuddar också vid en iakttagelse som jag gjort många gånger och som jag brukar kalla för sovjetisk nihilism, men det finns säkert en vedertagen term. Jag tänker på i Moldavien väldigt högfrekventa uttalanden i stil med: Alla politiker är ändå banditer eller det som sägs i tidningar och tv är ändå inte sant eller Ryssland eller EU är sak samma, vi blir ändå utnyttjade osv osv. 

Detta verkar sammanhänga med något jag hört här då och då och som ser ut som en kvarleva av den gamla Potemkinkulissen, nämligen att det finns en annan sanning, som är fördold för oss. Man har draperat verkligheten, men nu ska vi försöka att finna sanningen. Denna sanning kan vara en okommunistisk och demokratisk värld, men jag har hört ungefär samma resonemang från en del som mött Jesus. Hur som helst förefaller frågor om sanning och lögn lite extra ofrånkomliga i (post)Sovjetunionen, och under förra veckan skanderades just ordet sanning av massorna.