Resultat

Till min glädje noterar jag att min pessimistiska prognos om valdeltagandet i Moldaviens parlamentsval 29 juli var fel. Det blev bara obetydligt lägre än vid valet 5 april – ungefär 59% vilket inte är illa för det här landet.*

Till min ännu större glädje noterar jag att kommunistpartiet bara fick 45% av rösterna (mot ca 55% i april). Det betyder att parlamentet nu har möjlighet att utvecklas till ett riktigt demokratiskt parlament, där inte ett parti med självklarhet röstar igenom alla sina förslag (så som varit fallet sedan år 2001).

Det talas i media om en koalition med de fyra mitten-högerpartierna, som i så fall enligt de senaste resultaten kommer ha 53 av de 101 mandaten och seriöst kunna utmana kommunisternas enpartistyre. Undrar vem de i så fall väljer till president? Om de överhuvudtaget kan välja en president – kanske blockerar kommunisterna detta på samma sätt som oppositionen blockerade förra gången. Koalitionen har ju inte de 61 mandat som behövs för att själv utse president. Av de fyra koalitionspartiernas ledare är kanske Marian Lupu den mest givna kandidaten. AMNs Serafim Urechean är för mycket ”gamla generationens demokrat” (d v s i första hand antikommunist och i andra hand demokrat), och de båda liberalerna är alltför hetsiga och arroganta i temperamentet.

En annan variant är om Marian Lupu/PDM erbjuder sig att gå i koalition med kommunistpartiet mot någon liten gentjänst, t ex att han själv väljs till president. Tillsammans har PDM och kommunisterna nämligen exakt 61 mandat (13+48), vilket ger dem möjlighet att själva utse president. En händelse som ser ut som en tanke, eller hur det nu brukar heta…

Sammantaget tycker jag att det finns en del som talar för att Moldaviens nästa president heter Marian Lupu. Vill någon slå vad?

*(Daniel, jag är skyldig dig en flaska Purcari.)

Val igen

Så var det valdag och jag väntar med spänning på resultatet – de första siffrorna lär presenteras ganska snart efter att lokalerna stänger kl 21 i kväll. Svenska media är rätt tysta om saken, men DN har i alla fall en fin bild som illustration!

Det är framför allt två siffror som känns intressanta. Den första är valdeltagandet, som jag skrev om i det förra inlägget. Den andra är ”Lupu-effekten” d v s hur många röster kommer Demokraternas Marian Lupu att fiska åt sig, och varifrån kommer de – från vänster eller höger? Lupu var tidigare ett av kommunistpartiets tyngsta namn men han beslöt att gå över till Demokraterna efter det att man misslyckats två gånger med att utse president efter valet den 5 april. Han har därefter uttalat sig väldigt kritiskt om sina gamla kollegor och bland annat sagt att Demokraterna aldrig kommer att rösta för en kommunistisk president, och att ”kommunistpartiet omöjligen kan reformeras” (intervju i rumänska Revista 22).

Intuitivt tror jag att framför allt Kommunistpartiet kommer att tappa röster till Demokraterna. Marian Lupu har trätt fram som ett vettigt alternativ för alla dem som röstat rött tidigare  - men inte av kärlek till kommunismen, så mycket som av avsmak för de uttalat rumänskorienterade liberala alternativen. Många etniska ryssar har känt sig direkt ovälkomna i det liberala lägret . Med rätt eller orätt, bör tilläggas, eftersom jag tror att etnisk splittring i Moldavien till stor del är en följd av just kommunisternas politik.

Om mitt antagande stämmer så kan vi få se ett mycket intressant parlament med ett demokratiskt vågmästarparti i mitten som kan bidra till att den liberala oppositionen faktiskt kan få igenom ett och annat förslag. Detta vore mycket positivt för demokratiutvecklingen i Moldavien, som lidit mycket av att ha ett parlament där ett enda parti i praktiken bestämmer allt.

Slå vad om valdeltagandet!

Temperaturen har fallit ner till 25 grader och för första dagen på länge känns det riktigt behagligt att ta en promenad i Chisinau. Tomaterna kostar 5 lei kilot (3,50 sek) och är underbart goda. Vad finns att bekymra sig för en sådan här dag? Möjligtvis politik. På bussen tidigare idag steg det på en pappa, mamma och dotter och satte sig bredvid mig. Plötsligt frågar pappan: Ursäkta mig, är det i dag som det är val?

Det är ganska logiskt tänkt, val brukar vara på söndagar och det är söndag idag. Men makthavarna här verkar absolut vilja ha ett minimalt deltagande, så de har lagt valet på onsdag istället, vilket jag upplyser mannen om. Aha, jaså det är på onsdag, svarar han och tackar vänligt. När medborgarna informerar sig om parlamentsvalet genom att fråga en utlänning på bussen, då kan man bli lite orolig för hur det står till med demokratin.

Jag undrar vilka partier som gynnas av lågt deltagande. I Sverige är väl soffliggandet traditionellt högre bland lågutbildade? Om motsvarande förhållande gäller här så borde kommunistpartiet förlora på lågt deltagande eftersom jag tror deras stöd är större hos just lågutbildade. Det är liksom svårt att tänka sig att högutbildade kan rösta på ett parti som kallar sig kommunistiskt. Fast det beror ju också på hur alternativen ser ut – och de är tyvärr inte så tilltalande. Sen finns ju en dimension av huruvida man identifierar sig mot Moskva eller Rumänien/EU, och där har jag faktiskt ingen aning om i fall endera gruppen har större tendens att gå och rösta.

I april var deltagandet officiellt cirka 60%. Min gissning är att vi kommer att se ett deltagande på 45% den här gången. Vill någon slå vad? En flaska Purcari-vin till den som gissar närmast! (Regler: Övriga deltagare i vadslagningen betalar. Man får bara gissa en gång och endast med ett helt procenttal. Vid misstänkt valfusk vinner jag.)

Annars är jag ganska trött på det här med moldaviskt parlamentsval. Jag minns att jag som liten pojke inte kunde förstå varför man bara hade Lundakarneval vart fjärde år – något så roligt borde man ju ha varje år, eller helst två gånger om året! Nu inser jag varför det räcker bra med vart fjärde år. Vore det oftare så hade vi snabbt tappat intresset.

Transitionsekonomi i praktiken

Transitionsekonomin Moldavien är ett så intressant land! Man kan i helt subtila händelser iaktta svindlande diskursbrytningar. Man kan plötsligt stå med ena benet i EU år 2009 och det andra i ett planekonomiskt Sovjetunionen som inte längre finns. Individualistisk, egoistisk men förutsägbar marknadsekonomi möter varje ögonblick den beskyddande men irrationella kommunismen som är så hänsynslös mot individens egna intressen.

Jag var hungrig igår. Gick ner till det nyöppnade Veranda som är ett mycket trevligt ställe på gatan där jag bor. Inredningen är snygg, modern och bekväm och skiljer sig inte det minsta från en bra restaurang i Stockholm. Priserna är ok och maten är jättegod. De har en restaurang på ovanvåningen och en servering på första våningen, där man går med bricka och pekar på vad man vill ha. Jag fick syn på några potatisar som såg riktigt läckra ut!

- Jag skulle vilja ha de där potatisarna, med sånt där kött i sås och grönsaker, tack.

- Nej, det går inte. Det räcker inte till en portion. Vi har portionssystem och serverar inte de här potatisarna eftersom det inte räcker till en hel portion.

- Det är ok om det fattas en potatisklyfta, jag betalar för en hel portion ändå.

- Tyvärr, jag kan inte ge dig dessa potatisar.

- AAAAAHHHHH vad f******n!!!!!!

Ingen närmare förklaring gavs, men i kassan fick jag sedan veta att det förekommer incognito myndighetskontroller och om de har serverat någon 10 gram för lite potatis så får killen med sleven problem. Det är för att skydda mig, som kund, så att jag inte blir lurad.

En motsvarande situation skulle vara om H&M vägrar sälja en skjorta för att en knapp sitter lite löst – fastän kunden vet om det och tycker att det är i sin ordning!

I en marknadsekonomi så förlorar man sina kunder om man konsekvent lurar dem och tar betalt för 200 gram när de egentligen bara får 190 gram. En klassiker i Sverige är krogar som serverar 45 cl starköl och säger att det är 50 cl – de kan få en sur artikel i tidningen och dåligt rykte. Men en kund som vet att där ligger 190 gram potatis på tallriken och ändå vill betala för 200 gram är givetvis välkommen att göra så – desto bättre för den säljande parten. Men så icke i ett system där staten vet medborgarens bästa! Där bestämmer restaurangen och i förlängningen staten (p g a de här kontrollerna) att jag inte får lura mig själv och betala fullpris för den defekta portionen.

Bakgrunden till detta är väl att det förekommit en massa lurendrejeri på olika restauranger och att myndigheterna inte accepterar detta. Kanske lägger de sig i så här eftersom de vet att rättssamhället är svagt och att det är säljarens marknad. Det är svårt för en lurad kund att hävda sig. Tanken är god – men bara skenbart!

Att säljaren försöker lura köparen på en marknad kan vara obehagligt men det följer i alla fall marknadsekonomins lagar. Men när dessa lagar plötsligt inte gäller längre, då blir västerlänningen inom mig nervös. Detta är en helt främmande kultur! Personen framför mig blir oförutsägbar, irrationell, omänsklig… och ändå är han mycket vänlig och korrekt! Men han vet mitt eget bästa och utmanar hela min självbild som fri konsument.

Gör som Kung Karl

Nyss skrev jag ett inlägg om att turista i Chisinau, och jag skulle i samband med detta vilja uppmärksamma er på att just nu är det extra spännande att åka hit, åtminstone för den historiskt intresserade. I augusti (enligt wikipedia) är det nämligen 300 år sedan kung Karl XII bestämde sig för att göra samma sak, dvs stanna en tid i Moldavien (men på den tiden kallade vi det för Turkiet, Ottomanska riket). Bender kallas av rumänerna för Tighina och ligger i separatistområdet Transnistrien, som ju är lite mer svårtillgängligt än ”vanliga” Moldavien. Men det är faktiskt i Varnita som monumentet över den svenske kungen står, på platsen där han antas ha haft sitt läger, och Varnita ligger på den moldaviska sidan, precis innan gränskontrollen till Transnistrien. Så passa på att åka dit när ni bor på Chisinau Hostel.

Turista i Chisinau – på svenska!

När jag har rest i Rumänien har jag ofta tänkt på hur oerhört mycket bättre utvecklad turismen är där, jämfört med i Moldavien. Bilar man i bergen är det sällan långt till nästa pensionat med god mat, humana priser och ofta väldigt trevlig service. Korsar man sedan gränsfloden Prut och åker in i f.d. Sovjetunionen förändras tyvärr läget radikalt. Jag har ibland sett vägkrogar som erbjuder övernattning men de ser inte speciellt mysiga ut. De är dåliga på att göra reklam, så man missar dem lätt. Moldavien är svårt att improvisera en resa i, att bara dra runt med buss och ryggsäck till exempel. Turister förväntas bo på hotell och hotellen är ofta dyra även om kvaliten inte alltid är den bästa. Det svider i plånboken om man är en 20-åring på tågluff. Och att hitta billiga privata alternativ, lägenheter för 10-15€ natten, är inte så lätt om man varken kan språket eller har varit här förut.

Så döm om min glädje nu – Chisinau har fått ett bra hostel som dessutom erbjuder svensktalande personal! Här är deras hemsida. Det är givetvis inget för den som vill ha lyx, jacuzzi och platt-TV på rummet, inte heller en plats att fira sin smekmånad på. Men det är ett utmärkt backpacker-ställe med mycket trevlig personal och bra hemmakänsla. För resenärer med tajt budget vågar jag påstå att detta är Chisinaus mest prisvärda övernattning. Personalen kan rekommendera utflykter i hela Moldavien och erbjuder till och med lektioner i ryska och rumänska!

För den som vill lägga upp en liten svensk-moldavisk hostelturné kan jag rekommendera ett stopp i Suceava (nordöstra Rumänien) på Monicas hostel – även där talas det nämligen svenska. Servicen och maten är utmärkt och tillfälle till fina utflykter ges. Sedan kan man ta tåget till Iasi och buss därifrån till Chisinau.