Twitter-revolution?

Nu har det annonserats att nyval kommer att hållas i Moldavien den 29 juli. Det är en onsdag, men eventuellt kan det förklaras som ”ledig dag” så att folk kan gå och rösta (tveksamt!). Hur som helst lär deltagandet bli lågt, vilket anses gynna kommunistpartiet. Märkligt att de inte la det på en söndag.

Kommunistpartiet kunde ju inte få till egen majoritet för att välja president, och oppositionen var omutlig och vägrade rösta på de kommunistiska kandidater som stod till buds. Det föll på ett enda mandat faktiskt – och det är ju ett tecken på att demokratin fungerar som den ska i detta avseende. 

Den intressanta frågan är nu: kommer oppositionen att vinna något på den här röran? Det kan ju bli så att kommunisterna faktiskt får en ännu större majoritet i nästa val. Det var högt spel, när oppositionen bestämde sig för att vägra samarbeta! 

De sista dagarna har jag flera gånger sett på tv hur de kör gamla bilder från upploppen den 7 april för att liksom pränta in i huvudet på medborgarna vilka huliganer oppositionspartierna och deras anhang är. Jag såg nyligen en alldeles idiotisk rysk ”dokumentär” (NIT-produktion) som hette Attack mot Moldavien, en försklassig smutskastningsfilm som vore den producerad av den sovjetiska propagandamaskinen på 50-talet. Full av dramatisk musik, dåliga montage och absurda associationer. 

En intressant nyhet är att ett av kommunistpartiets tyngsta namn, Marian Lupu, har lämnat partiet. Han personifierade den lite mer ungdomliga och europeiska sidan av partiet: talar bra engelska, är lång och stilig och så vidare. En politiker som kan respekteras av och imponera på västpolitiker. För mig ser det ut som en spricka inom partiet, men folk jag pratar med som är pro-opositionella tycker att jag är naiv. De menar att han bara vill locka väljare i mitten, och sedan stödja kommunisterna i parlamentet. Ja, det är inte lätt  för en naiv svensk att korrekt tolka vad som sker i ett sånt här land!

Jag noterar att oppositionen i Iran också har färgen grön och liksom kollegorna i Chisinau kör en jätteprostest mot förmodat valfusk. Där är det ju mera storskaligt (både protesterna och det förmodade fusket) men det finns vissa likheter i händelseförloppet. Och även här hålls Twitter fram som en viktig kommunikationskanal. Trots det läste jag någonstans att genomsnittstwittraren skriver ett inlägg var 74:e dag… Själv stängde jag mitt nyöppnade Twitterkonto efter att inte riktigt ha begripit meningen med det. 

Jag funderar lite på om något förenar Iran och Moldavien, förutom det här att Twittrandet uppmärksammas i media som ett nytt ”demokratiskt” vapen. Många skulle ju tycka att det är absurt att överhuvudtaget jämföra dessa länder och det är det på sätt och vis – men jag tar mig ändå friheten att göra det! Det handlar ju ytterst om demokrati. En gemensam nämnare verkar vara (hos vissa grupper) starkt bristande tilltro till det egna systemet och statsapparaten som sådan – inte till något enskilt parti. Om medborgarna känner brist på deltagande, maktlöshet, att systemet är intransparent och kanske t.o.m. repressivt så är det tydligt att staten inte är en förlängning av folket. Då är det lätt att eldas upp om någon ropar ”valfusk” – oavsett om fusk förekommit eller ej. En del unga moldaver känner inför sin egen president ungefär som man i väst beskriver Ahmadinejad, och upplever sig vara fångar i sitt eget land. Liksom att politiken är full av elaka gamlingar som håller dem tillbaka, ungefär som gubben i Tusen och en natt som med benen klämmer sig fast runt axlarna på en yngling och håller denne i ett järngrepp.