Huvudet på spiken

Det har gått tre veckor nu sedan upploppen här i Chisinau. Solen skiner och livet går vidare som om inget hade hänt. Vill man se tecken på att allt inte varit som vanligt här i Moldavien, måste man bege sig till massmedialand och läsa om saken. För på stan syns inte ett spår och få människor verkar diskutera saken. Som vanligt är moldaverna skönt pragmatiska och gillar lugn och ro.

Relationen till Rumänien är frostig. I samband med protesterna sparkades Rumäniens ambassadör ut, och häromdagen gjorde Chisinau klart att inte heller den föreslagna efterträdaren är välkommen. Man har infört visumkrav för rumäner som vill in i Moldavien – alla rumäner ska alltså betala för vad några bråkstakar har gjort.

Även andra tendenser till kollektiv bestraffning som drabbar oskyldiga förekom i samband med upploppen – till exempel har jag hört att en hel skola tvingas stå till svars om några elever medverkat i upploppen. På samma manér uppmanades lärare t.o.m. på universitetsnivå att blanda sig i vad studenterna gjorde på fritiden. En skola låste portarna den 7e april så att eleverna inte kunde gå ut, även för vuxna elever som var över 18.  Det är skolans ansvar vad en elev gör under skoltid, även om denne är vuxen och straffmyndig. Det påminner mig om när jag jobbade på universitetet, där det fanns en formell bestämmelse (som lyckligtvis ingen tog på allvar) om att jag måste ha dekanens skriftliga tillåtelse att lämna landet om jag så önskade. Den sovjetiska människosynen i ett nötskal! Vem vet vad jag annars hade hittat på för samhällsomstörtande verksamhet om jag tilläts röra mig fritt?

Javier Solana har varit på besök och de båda stridande lägren slåss om hans och EUs gunst. Solana lär ha lovat att undersöka om EUs visumregler för moldaver  kan förenklas. Jag är övertygad om att just det vore ett stort steg för att lösa de underliggande problem som gav upphov till spänningarna kring valet. Det fanns under protesterna något väldigt desperat och trängt i luften, och moldaverna är verkligen trängda rent fysiskt av EUs nya järnridå. Det diskuterades även mänskliga rättigheter och demokrati. Utländska journalister har vägrats inresa till Moldavien, inhemska journalister har hindrats i sitt arbete och ungdomar har åkt på stryk hos polisen. Åtminstone två uppges ha dödats under oklara omständigheter (d.v.s. av polisen) strax efter kravallerna. I och med att Voronins stora uppgift nu är att (åter)erövra sympatier hos EU, hyser jag visst hopp om att skyldiga individer inom polismakten kan ställas till svars. 

Jag kan inte låta bli att förundras över de etniska/språkliga spänningar som uppstod under de där heta dagarna i början av april. Någon sociolog har sagt att nationalism är som en spik – ju hårdare man slår den i huvudet, desto djupare sjunker den in. Det är tydligt att kommunistpartiets ledare har slagit hårt på de rumänsktalande spikarna här i Moldavien. Ett bra exempel är en intervju jag såg i TV i samband med upploppen. Presidenten pratade ryska med journalisterna, och någon bad honom prata rumänska – varpå han svarade: jag talar inte rumänska, men jag kan svara dig på moldaviska.

Det moldaviska språket är en gammal rysk-sovjetisk uppfinning som syftar till att skilja Moldavien från Rumänien och på så sätt motivera de ryska maktanspråken. Redan på 20-talet skapades detta imaginära språk i den sovjetiska staten MASSR, som närmast kan liknas vid dagens Transnistrien även om gränserna inte sammanfaller helt. Man försökte alltså inbilla moldaverna att de talar ett annat språk än rumänska. Idag vet ju alla att det inte är så (lika lite som man talar belgiska i Belgien eller argentinska i Argentina) – språket moldaviska är i stället enbart ett politiskt ställningstagande (återinfört av president Voronin år 2001). Det är ett sätt att säga: vi identifierar oss med den rysk-sovjetiska traditionen och vi tar avstånd från Rumänien. I och med att många moldaver känner samhörighet med Rumänien så är detta en grov provokation. Däremot är jag säker på att rysktalande moldaver inte bryr sig ett dugg om i fall språket kallas rumänska eller moldaviska. Det är alltså en benämning med enbart negativa konsekvenser för folket här – rysktalande är likgiltiga, och övriga förolämpade. Kanske kan man hitta en och annan moldav som känner stolthet över att ha ett alldeles eget språk – men det rör sig rimligtvis om en lågutbildad minoritet. De enda som har verklig nytta av att språket kallas moldaviska är de stormaktsnostalgiska kamraterna i Kreml som med alla medel önskar kontrollera sina gamla lydstater.

Därför skulle jag önska att man snarast återinför beteckningen rumänska för det officiella språket, och i samband med det ger ryska någon form av juridisk status, ev. som andra officiella språk. Det skulle kunna minska de etniska spänningar som uppenbart finns under ytan, trots att man ser så lite av det till vardags i Moldavien. Då skulle de liberala oppositionspartierna kunna lugna sig lite med sin rumänska vurm, och kanske attrahera rysktalande väljare som nu drivs i armarna på kommunistpartiet eftersom de givetvis inte kan tänka sig att rösta på partier som har en rumänsk-”nationalistisk” agenda.