Bitterhet i Chisinau

Tänk er att ungdomar i Helsingfors stormade presidentkansliet, hissade svenska flaggan och brände ner parlamentet under det att man skanderade nationalistiska svenska sånger och rullade ut en banderoll med en karta från år 1800. 

Detta är ungefär vad jag tyckte mig bevittna igår i Chisinau, även om liknelsen med Finland såklart haltar på många punkter.

Bakgrunden är ett parlamentsval i söndags, där kommunistpartiet PCRM tog 50% av rösterna och de stora oppositionspartierna fick tillsammans ca 35%. Valet bedömdes som korrekt av både lokala och utländska observatörer. Deltagandet var lågt, men med moldaviska mått mätt inte så illa: 59,5% Detta kan jämföras med strax över 80% i det förra svenska riksdagsvalet, men även med svenskarnas 37% i förra EU-valet. Proportionerna är intressanta eftersom de speglar medborgarnas känsla av delaktighet i den maktsfär som valet avser.

I går och i förrgår samlades folk i centrum av Chisinau och protesterade mot valfusk, och som ni har noterat även i svenska media så urartade protesten fullständigt. För bra svensk ögonvittnesskildring se även Eriks blogg.

Det pågick dels en fredlig demonstration utanför regeringsbyggnaden, dels en våldsam protest utanför ”presidentpalatset” och parlamentsbyggnaden (som är belägna mitt emot varandra). I den fredliga delen, ca 200 meter längre bort på samma gata, hölls diverse tal och man ropade ”ner med kommunismen” och liknande. Det var tidvis ganska mycket folk, men inte så massiv uppslutning som man kanske kan tro om man ser framför sig Kievprotesterna 2005. 

När jag kom bort till presidentpalatset på eftermiddagen var det totalvandaliserat och jag förvånades av att polisen inte syntes till. Jag märkte att det var uppståndelse i andra ändan av folksamlingen och plötsligt började alla springa i min riktning. Då sprang jag också – det är en aning stressande när några tusen människor rör sig mot en samtidigt som man hör ljud av explosioner. Min puls gick upp, tendens till handsvett. Jag tänkte att polisen har börjat skjuta och jag försökte föreställa mig hur det känns att bli ihjältrampad av moldaver. Men det lugnade sig snabbt och folk gick tillbaka. Det var bara ljudbomber och tårgas. Jag gick och drack en cola vid parken med Stefan cel Mare-statyn, för att betrakta det hela på avstånd. Några ungdomar drog jublande förbi med en militärgrön polisbuss som de erövrat, och åskådarna fick sig ett befriande skratt. Folk verkade vallfärda mellan de båda demonstrationerna, den våldsamma och den fredliga, för att se var det var mest intressant för tillfället. 

På den fredliga sidan uppfattade jag förvirrade tal, både om Gud och anspelningar på revolutionen i Timisoara 1989, när rumänerna avsatte och dödade diktatorn Ceausescu. Liknelsen är såklart helt befängd. Inte ens den mest fanatiske kommunistfiende kan påstå att Moldaviens president Voronin kan mäta sig med tyrannen Ceausescu. Det är snarare en förolämpning mot alla människor som levt under en riktig diktator. 

Det fanns alltså en etnisk/nationalistisk komponent med igår, utan tvivel. På parlamentet rullades ut en flagga med Storrumänien från mellankrigstiden, inkluderande dagens Moldavien. Under den moldaviska flaggan hissade man den rumänska, liksom EU-flaggan. Som EU-medborgare fylls jag av avsmak och hoppas att EU starkt markerar mot detta tilltag.

Men viktigare är den allmänna känsla av bitterhet som många unga moldaver bär på. En maskerad kille illustrerade det väl i TV, på frågan om varför han vandaliserade: ”Varför skulle jag inte sabba? Jag är 20 år. Snart är jag 30 och ingenting kommer att hända i det här landet med kommunisterna vid makten”. De här ungdomarna vill ha förändring, och förändringen för dem heter EU och liberal opposition. Delar av denna liberala opposition är orienterade mot kulturgemenskap med Rumänien – därav de bisarra rumänsk-nationalistiska inslagen i protesten. Detta slår i sin tur, med nationalismens enkelspåriga logik, lätt över i antiryska stämningar. Därför är det inte så konstigt att kommunistpartiet har stöd bland den rysktalande (stora) minoriteten, givet hur oppositionen i landet ser ut.  

Presidenten talade i TV och beskyllde oppositionsledarna för försök till statskupp. Onekligen finns det statskuppsliknande element i attacken mot parlamentet och presidenthuset. Presidenten menar att ”kuppmakarna” var väl förberedda och bra betalda. Jag menar att det är struntprat. En sådan här protest ordnas lätt via kedjor av sms. Plötsligt är tusentals unga ute på gatan, många frustrerade. Då är det inte konstigt att det går snett. Däremot verkade det finnas vissa grupper som tog initiativ till vandalismen, och de kan nog vara organiserade. Jag såg många snorungar med huvor eller övertäckta ansikten, a la Davis cup-protesten i Malmö nyligen. Att de hade med sig attribut som den mycket provokativa banderollen med Storrumänien visar att de hade planerat eller åtminstone hoppats på något våldsamt. Men inte en chans att oppositionen skulle stå bakom dem – det vore alldeles för kontraproduktivt.

Polisens passivitet var förvånande. Det kan vara så att de helt enkelt var rädda och backade därför. De poliser som fick fri lejd ut ur presidenthuset såg livrädda ut (jag följde detta på TV), och flydde under det att demonstranter förödmjukande klappade dem på axeln och skrek ”Polisen är med oss” – också en anspelning på revolutionen i Rumänien 1989. 

Är man lite mer konspiratorisk kan man gissa att att polisen fått order om att inte dra vapen under några omständigheter. Jag såg situationer på TV där svenska poliser lätt hade dragit vapen för att skydda sig själva. Men deras moldaviska kollegor bara hukade under sköldar, och ett 50-tal av poliserna fick föras till sjukhus efter regn av gatsten och andra tillhyggen. Varför fick polisen inte agera mer? Kanske för att kommunisterna och inrikesministeriet vill vinna en propagandaseger. I den stadskontrollerade kanalen Moldova-1 rullades bilder som definitivt väckte sympatier för poliserna.

En tredje konspirationsteori som figurerat är att  inrikesministeriet (=polisen) ville ha de här kravallerna, för att… vem vet? För att bevisa att polisiär ordning i Moldavien måste få högre prioritet? Nja, jag tror inte på det där. Det finns en gammal konflikt mellan Liberalerna och Chisinaus polismästare, så de tar nog varje chans att anklaga varandra. 

Vad kan det komma för positivt ut av detta nu då? Omräkning av rösterna lär ha utlovats. Ärligt talat tror jag inte det kommer att ge så mycket. Kommunistpartiet har stort stöd i landet. Jag själv har inte hört någon säga att de röstar på kommunisterna, men det beror på att jag mest träffar unga människor i Chisinau. Även om de nu fuskat åt sig 15% röster, som oppositionen hävdar, så vore de ändå det största partiet. Detta måste respekteras i en demokrati.

Moldavien är eftersatt just när det gäller demokratifrågor. Ett bra exempel är inställningen till massmedia och det faktum att man igår stängde av internet! Oppositionen säger sig vilja ha ett mer demokratiskt samhälle – och går till attack med ytterst odemokratiska metoder. Problemet är att många här inte vet vad demokrati är. Klyftorna är för stora: mellan rika och fattiga, mellan stad och landsbygd, mellan gamla och unga. Mellangenerationen, bråkmakarnas föräldrar, är utomlands och jobbar. Vad jag såg i går var revolutionär mentalitet, även i den fredliga demonstrationen. Men landet behöver reformer och inte revolution. EU har ett stort ansvar för att minska aggressionen. Avskaffa genast visumkravet för moldaver. Många har släktingar i Rumänien, men måste sedan 2007 söka visum för att hälsa på dem. Klart att de känner sig isolerade och desperata. Låt dem arbeta legalt i EU, så de kan åka hem när de vill. Så minskas även fattigdomen, som är roten till det onda här. Och jag hoppas verkligen att västmedia inte får för sig att polarisera i stil med ”den frihetstörstande västvänliga oppositionen” versus ”den onda sovjetiska kommunismen”, så som det lät i Kiev för några år sen. Sådana resonemang leder nämligen ingenvart när det gäller sådana här länder.