Det moldaviska valet närmar sig med stormsteg. Förra helgen gick ett jättelångt tåg med liberaldemokrater längs huvudgatan Stefan cel Mare, det såg imponerande ut. Utanför mitt fönster ser jag tvärs över vägen en snygg röd jättebanderoll för kommunistpartiet, fem våningar hög som täcker gaveln till ett 9-våningshus. AMN (Alianta Moldova Noastra) kör runt i lastbil och pratar i megafon. Unionea Centrista säger att alla de andra har fel. I reklaminslag i TV kastas skit i alla riktningar. Kommunistpartiet gjorde en antireklam med anledning av att en (!) person i ovan nämnda demonstrationståg i förbifarten gav en journalist på käften – bilder som snabbt visades i alla kanaler. De har inga andra argument meddelar kommunisternas tv-annons. Oppositionen beskyller de regerande kommunisterna för i princip allt ont som tänkas kan. Ja, så är väl även våra svenska valkampanjer – det är alltid lättare att hitta motståndarens svagheter än att övertyga med egna konstruktiva idéer.
Något jag noterade i ovan nämnda demonstrationståg, som enligt partiets egna uppgifter skulle innehålla 30000 deltagare, var kontrasten mellan stad och landsbygd. Partiets lokala föreningar hade bussat in folk till Chisinau och det var tydligt att många i tåget representerade landsbygden. Man ser det på kläder, i ansiktena, det känns att det är människor som lever hårda liv. De här ansiktena, så många tillsammans, har jag sett när jag själv varit ute på landet. Men nu, mitt i centrala Chisinau bland blänkande BMW:ar, såg det så märkligt ut.
En yngre svensk kan nog ha svårt att fatta hur konstrasten kan vara så stor mellan huvudstad och landsbygd. Det är typiskt sovjetiskt – jag har noterat exakt samma sak i Ryssland och Ukraina. Rättare sagt, typiskt för alla gamla kommunistländer, men extra tydligt i ex-Sovjet. Den tidiga kommunismen hyllade Staden, som fick symbolisera utveckling och modernisering, medan landsbygden var något man enbart hämtade sin näring från – ingenting som skulle eller kunde utvecklas. Arbetarna i staden skulle styra staten, bönderna på landet var deras betjänter. (Vilket fruktansvärt hyckleri att tala om det klasslösa samhället!) I Sverige kan man knappast se direkt på en människa om hon är uppvuxen i centrala Malmö eller i någon av de mindre tätorterna omkring. Vi kallar dem kanske ”byar” i folkmun men i Sverige existerar inga byar i den östeuropeiska betydelsen av ordet. Här i Sovjetunionen är det en skillnad på 1000 år. I centrum av huvudstaden är det ungefär som i västeuropa – i byarna utanför är det medeltid.
Nu i valtider kan jag konstatera att denna splittring mellan stad och landsbygt är ett stort demokratiproblem. Tillgången på information i byarna är minimal och de lever överhuvudtaget ljusår ifrån ”makten”. Det kan rimligtvis inte finnas någon som helst känsla av att ”staten representerar mig som enskild medborgare” och att ”mina skattepengar finansierar min egen välfärd”. Ett inslag häromdagen på ProTV var beklämmande: En reporter frågade folk i en by om valet och de var genomgående skeptiska till allt vad politik heter och säger t.ex. att alla politiker är tjuvar etc. Om de överhuvudtaget röstar så lär de vara dåligt informerade, lätta byten för all sorts propaganda. Någon sa att han helt enkelt inte har tid att rösta eftersom han arbetar från morgon till kväll varje dag. Så visst är fria val viktigt för demokratin, men minst lika viktigt är möjligheten att som medborgare informera sig inför (och delta i) det fria valet. Och man kan ta resonemanget ännu längre och säga att det räcker inte med att möjligheten föreligger – även viljan att informera sig måste vara stark, innan vi kan tala om demokrati. För vad är ett ”folkstyre” värt, om folket inte bryr sig det minsta och utgår från att de blir utnyttjade och bedragna?
april 1, 2009 kl 6:05 f m |
Jag far constatera att du ar ”way too much” ”mentally” engagerad i den moldaviska politiken. jag ar less intresserad av det i alla fall. tyvarr att du kan inte gora politik har i Moldavien. kanske skulle det bli ett battre liv har!
april 1, 2009 kl 12:54 e m |
Yes! Visst vore det bättre om jag blev Kejsare av Moldavien
Nej ärligt talat tror jag att bara moldaverna själva kan lösa sina egna problem. Faktiskt tror jag att just detta är landets största problem: att de aldrig själva har fått lösa sina problem. Det har ”alltid” varit någon annan makt som kommit utifrån. Resultatet blir att man skiter i makten och politiken, i stället för att identifiera sig med den.
april 1, 2009 kl 6:29 e m |
Varfor sager du ”de”? Jag ar ocksa en del av moldavisk folk. Och du pratar om ”nagon annan makt”: du menar Soviet Union javisst! Jag tror jag forstar varfor hatar du Soviet Union, – du var uppfustrad at hata den. Och jag var bara fem ar nar den forsvann, men jag tror att det var inte so daligt som du tror. Som ekonomist forstar jag varfor var det inte so bra att leva i SU, men det var battre for Moldavien att bli medeln av SU an att existera ensam.
Och varsagod kallar inte mig kommunist! Jag ar inte!
april 7, 2009 kl 8:39 f m |
Det är imponerande att du debatterar svåra frågor på ett främmande språk, fortsätt i den stilen!
Men du har nog missförstått mig en aning:
1. ”de” = folk som bor här
2. annan makt = från att den turkiska lydstaten upprättades efter Petru Rares nederlag (1538) > självständigheten 1991
3. om jag hade hatat Sovjetunionen så hade jag rest härifrån när mitt första kontrakt gick ut i juni 2004
4. jag säger inte att livet var dåligt i Sovjetunionen och jag har träffat massor av människor som menar att de var lyckligare då än nu. Men det jag skriver om i texten är relationen mellan stat och individ, och alla mina observationer antyder att den relationen var ganska misslyckad i SSSR.