Det moldaviska valet närmar sig med stormsteg. Förra helgen gick ett jättelångt tåg med liberaldemokrater längs huvudgatan Stefan cel Mare, det såg imponerande ut. Utanför mitt fönster ser jag tvärs över vägen en snygg röd jättebanderoll för kommunistpartiet, fem våningar hög som täcker gaveln till ett 9-våningshus. AMN (Alianta Moldova Noastra) kör runt i lastbil och pratar i megafon. Unionea Centrista säger att alla de andra har fel. I reklaminslag i TV kastas skit i alla riktningar. Kommunistpartiet gjorde en antireklam med anledning av att en (!) person i ovan nämnda demonstrationståg i förbifarten gav en journalist på käften – bilder som snabbt visades i alla kanaler. De har inga andra argument meddelar kommunisternas tv-annons. Oppositionen beskyller de regerande kommunisterna för i princip allt ont som tänkas kan. Ja, så är väl även våra svenska valkampanjer – det är alltid lättare att hitta motståndarens svagheter än att övertyga med egna konstruktiva idéer.
Något jag noterade i ovan nämnda demonstrationståg, som enligt partiets egna uppgifter skulle innehålla 30000 deltagare, var kontrasten mellan stad och landsbygd. Partiets lokala föreningar hade bussat in folk till Chisinau och det var tydligt att många i tåget representerade landsbygden. Man ser det på kläder, i ansiktena, det känns att det är människor som lever hårda liv. De här ansiktena, så många tillsammans, har jag sett när jag själv varit ute på landet. Men nu, mitt i centrala Chisinau bland blänkande BMW:ar, såg det så märkligt ut.
En yngre svensk kan nog ha svårt att fatta hur konstrasten kan vara så stor mellan huvudstad och landsbygd. Det är typiskt sovjetiskt – jag har noterat exakt samma sak i Ryssland och Ukraina. Rättare sagt, typiskt för alla gamla kommunistländer, men extra tydligt i ex-Sovjet. Den tidiga kommunismen hyllade Staden, som fick symbolisera utveckling och modernisering, medan landsbygden var något man enbart hämtade sin näring från – ingenting som skulle eller kunde utvecklas. Arbetarna i staden skulle styra staten, bönderna på landet var deras betjänter. (Vilket fruktansvärt hyckleri att tala om det klasslösa samhället!) I Sverige kan man knappast se direkt på en människa om hon är uppvuxen i centrala Malmö eller i någon av de mindre tätorterna omkring. Vi kallar dem kanske ”byar” i folkmun men i Sverige existerar inga byar i den östeuropeiska betydelsen av ordet. Här i Sovjetunionen är det en skillnad på 1000 år. I centrum av huvudstaden är det ungefär som i västeuropa – i byarna utanför är det medeltid.
Nu i valtider kan jag konstatera att denna splittring mellan stad och landsbygt är ett stort demokratiproblem. Tillgången på information i byarna är minimal och de lever överhuvudtaget ljusår ifrån ”makten”. Det kan rimligtvis inte finnas någon som helst känsla av att ”staten representerar mig som enskild medborgare” och att ”mina skattepengar finansierar min egen välfärd”. Ett inslag häromdagen på ProTV var beklämmande: En reporter frågade folk i en by om valet och de var genomgående skeptiska till allt vad politik heter och säger t.ex. att alla politiker är tjuvar etc. Om de överhuvudtaget röstar så lär de vara dåligt informerade, lätta byten för all sorts propaganda. Någon sa att han helt enkelt inte har tid att rösta eftersom han arbetar från morgon till kväll varje dag. Så visst är fria val viktigt för demokratin, men minst lika viktigt är möjligheten att som medborgare informera sig inför (och delta i) det fria valet. Och man kan ta resonemanget ännu längre och säga att det räcker inte med att möjligheten föreligger – även viljan att informera sig måste vara stark, innan vi kan tala om demokrati. För vad är ett ”folkstyre” värt, om folket inte bryr sig det minsta och utgår från att de blir utnyttjade och bedragna?
