Döden är alltid närvarande i Moldavien läser jag idag och undrar om jag av misstag surfat in på Aftonbladet i stället för SvD. Man berättar också om en dödskalle och klockor som klämtar (båda citaten från bild nr 8 i bildspelet). Det är dags för ett nytt misärreportage från Moldavien, denna gången på det kära gamla temat njurar. Nyligen läste jag ungefär samma sak i LUM (2008/nr 10) men det går ju bra att sälja samma reportage en gång till eftersom LUMs läsekrets inte är så stor.
Faktum är att reportaget inte alls är dåligt. Om man vill läsa en bra text om något riktigt jävligt så är detta ett utmärkt val. Det är säkert korrekta uppgifter hela vägen – jag tror inte journalisten ljuger någonstans. Det som gör mig lite ledsen är emellertid att bilden av mitt andra hemland än en gång har stereotypiserats i svenska media. Ännu en journalist har besökt landet för att se det han redan bestämt sig för att se: misär.
Faktum är att de allra flesta moldaver har två njurar. Faktum är att av de hundratals moldaver som jag träffat under de senaste fem åren så tror jag att en försvinnande liten minoritet, om ens någon, vid något tillfälle har funderat på att sälja sin ena njure. Men vem vill berätta om det? Vilken tidning säljer lösnummer på sådana trista upplysningar?
Organhandel av den här typen är ohyggligt. Jag lider med Nicolae i artikeln. Men saken är den, att jag tror att Nicolaes problem bottnar i en desperat ekonomisk situation. Och den blir inte bättre av att media matar oss med stereotypa misärreportage. Hur många utländska investerare funderar på Moldavien som tänkbart etableringsland om deras bild av landet domineras av gubbar utan njurar som sitter och dricker sprit med ett gäng prostituerade? Detta kan möjligen hjälpa till att fylla Röda korsets och Frälsningsarméns bössor – något som knappast har någon långsiktig effekt på den moldaviska ekonomin.
Byn i artikeln, Mingir, har figurerat i svenska media tidigare. Ett i princip likadant reportage återfinns i DN, daterat november 2003. Svenska läsare har hört detta till leda. Internationella organisationer som jobbar med t ex informationskampanjer vet det redan. De arbetar för fullt och behöver inte upplysas ytterligare. De gör en bra insats och är naturligtvis beroende av opinionens stöd och villiga skattebetalare. Men nu har SIDA redan allokerat en massa pengar till Moldavien. Bra, då går vi vidare och arbetar därifrån. Biståndsarbete är en rehabiliteringsprocess, inte konstgjord andning på ett land som är dömt att vara fattigt i evighet.
Som Natalia Codreanu säger i artikeln så är det viktigt att problemet med organhandeln diskuteras öppet. Men det kan göras på flera sätt – framför allt skulle moldaviska media behöva reagera. Vad vi i utlandet kan göra är att hjälpa till att få Moldaviens ekonomi på fötter med varaktiga investeringar. Och de kommer snabbare till stånd om man förmedlar en nyanserad bild av landet – dess brister och dess förtjänster.
