Olyckliga alkoholister

Jag sökte nyss på bloggportalen.se för att se vad som skrivs om Moldavien i svenska bloggar och det är såklart inte speciellt mycket. Men två ämnen vill jag kommentera här.

Ett par inlägg refererade till en artikel i sensationsblaskan Aftonbladet som uppger att 19 % av moldaviska bilister kör fulla. Det lät minst sagt märkligt. Respekten för alkohol i trafiken verkar vara större här än på många andra platser jag besökt, t ex Sverige eller Spanien. Det är helt normalt att inte dricka alls om man ska köra bil efteråt. Eller så dricker man symboliskt ett halvt glas vin för att inte såra sin värd, typ. 

Artikeln i Aftonbladet grundar sig på en undersökning av organisationen Tispol. På deras sajt framgår direkt att man mätt hur många som var ”over the legal limit for alcohol”. Eftersom Moldavien har nolltolerans, till skillnad från de flesta europeiska länder (se här), är det klart att resultaten blir olika. 

Aftonbladet tar dock inte hänsyn därtill utan fortsätter glatt att hamra in fördomar om det här crazy fattiglandet i östeuropa där kaos och alkoholism regerar…

Ett annat inlägg vill jag uppmärksamma eftersom det är så bra att jag önskar att jag själv hade skrivit det. Det är Ekonomistas som kommenterar Moldaviens (och andra transitionsländers) dystra placering i sk lyckoindex. University of Michigan gjorde nyligen en studie som det talats om en del här, vilken placerar Moldavien på tredje sista plats efter Zimbabwe och Armenien i ”lyckoligan” (högst upp hamnar ingen mindre än vårt dejeliga grannland Danmark).

Det blir bara så dumt när man talar om det som om lycka var något slags inneboende kvalitet i respektive länder, t ex som när Forbes skriver ”Some cultures are simply better at producing happy citizens than others, from the morose Moldovans to the chronically cheerful Swiss.” Liksom med rattfyllan i Aftonbladet hamras fördomar in helt i onödan.

För mig känns det uppenbart att lyckostudien för Moldovas del ger ett mått på graden av besvikelse i samhället, och på människors självbild relativt något annat som ”skulle kunna ha varit”. Från att nyligen ha varit en välmående och respekterad del av Sovjetunionen (för dem ”världens bästa och mäktigaste land”), har man degraderats till ”Europas fattigaste land”. Förfallet i infrastruktur och statliga institutioner är visserligen enormt. Men man blir inte olycklig av dåliga vägar – mest irriterad.

Ekonomistas-bloggaren påpekar, helt rimligt, att besvikelsen (olyckan) avtar med yngre generationer som inte sett hela sitt humankapital gå upp i rök 1989. De som var i medelåldern när Sovjetunionen kollapsade har i de flesta fall inte fått möjlighet att anpassa sig till det nya, och utgör en förlorad generation. 

Mitt tips är att de här transitionsländerna kommer att klättra uppåt i lyckoligan i takt med att den äldre generationen försvinner, oavsett hur ekonomin utvecklar sig.

Färdigskällt?

Nu rapporterar media här att borgmästaren har inlett ett pilotprojekt för att sterilisera herrelösa hundar i Chisinau. Det glädjer mig oerhört. Dessa förbannade strykargäng har retat upp mig både en och annan gång. Utanför min port huserar 5-10 stycken regelbundet, rotande bland sopor, nosande efter folk som går förbi och vilt skällande nattetid. 

Man räknar med cirka 20-30 000 herrelösa hundar i Chisinau. Sterilisering kostar enligt uppgift 350 lei (ca 200 sek) per hund. Med andra ord en ganska dyr historia. Djurrättsorganisationer kommer att bidra med en del och Chisinaus lokalpolitiker med något… men det är tveksamt om opinionen samtycker till att något sådant här prioriteras. Så om du som läser detta har några miljoner över – skicka gärna hit dem, så vi blir kvitt våra fyrbenta ”vänner” för gott.

Strykarhundar är ett ganska intressant fenomen egentligen, som vi i Sverige lyckligtvis slipper tänka så mycket på. Jag hittade en indisk sajt som belyser några av anledningarna till problemet och hur man bör lösa det. De argument som framförs där känns intuitivt riktiga. Varför ska man till exempel sterilisera hundarna och inte bara gå ut och peppra dem med kalashnikov (som jag själv förordat många nätter då jag väckts av hundskall)? Jo, genom att sterilisera dem och sätta tillbaks dem där de bor, så undviker man att störa revirbildningar och hundarna håller sig lugnare och mindre aggressiva. Sen försvinner de av sig själv efter en hundgeneration. En annan viktig faktor är sophantering. Det är rätt illa skött på sina håll här i Chisinau och utgör hundarnas viktigaste matkälla. En tredje faktor tror jag är folks attityder till gatuhundar – många matar hundarna för att de är söta och fattar inte att det är en björntjänst. På min gård finns t ex ett par halvvilda hundar som vissa av de boende matar och förmodligen upplever som ”sina”. Då slipper man ha dem i lägenheten och det är mindre ansvar. 

I Bukarest fick man för ett antal år sedan stöd av ingen mindre än Brigitte Bardot för att lösa problemet och enligt vad jag hört så har det blivit bättre där, men jag har inte sett siffror som kan styrka detta. 

Så nu håller vi tummarna för att Chisinau snart ska uppleva effekter av det nya initiativet. Om inte, så återstår bara kalashnikovmetoden (kanske anmäler jag mig då som volontärarbetare).

Spricka i järnridån?

I övermorgon träder en ny bestämmelse i kraft, se artikel här. Moldaver med visum till Schengen ska få åka transit genom Rumänien utan att söka speciellt visum dit. Det gäller nu inte bara moldaver, men det är kanske de som berörs mest.

Vaddå visum till Rumänien? tänker du kanske, om du inte är så insatt i moldavernas rörelse(o)frihet. Ni som följer med i de moldaviska svängarna vet det såklart redan: Efter den 1 januari 2007 då Rumänien fick EU-medlemskap, så har moldaverna varit portade från att resa dit utan visum. Tidigare var det inga problem för dem att åka och hälsa på släkt och vänner, studera, jobba, turista eller vad man nu kan vilja göra i Rumänien. Det finns av historiska skäl ett mycket stort utbyte mellan länderna – åtminstone i ena riktningen (M>R, intresset i andra riktningen verkar inte lika stort…)

Men den 1 januari 2007 drogs en andra järnridå i EU:s namn ner vid gränsfloden Prut. De moldaver som önskade åka till Rumänien fick ställa sig i evighetskö utanför rumänska ambassaden i Chisinau för att få visum. Moldaviska studenter i Rumänien som inte hann eller hade möjlighet att söka visum i tid missade inskrivningar och tentor.

Några lyckligt lottade har rumänska pass, vilka delas ut enligt kriteriet att man ska ha/haft en nära släkting som varit rumän. Detta innebär i praktiken att de som har morfar e dyl som bodde i Moldova mellan 1918-1944 (när Chisinau lydde under Bukarest) är tillräckligt rumänska för att få rumänskt pass. Ansökningsprocessen är dock mycket segdragen och väntetid på flera år är helt normalt. 

Denna inskränkta rörelsefrihet är ju av begripliga skäl ett stort irritationsmoment för moldaverna. Målet och drömmen på längre sikt är givetvis att kunna röra sig lika fritt som t ex svenskar. Det hade gjort mycket för demokrati och ekonomisk utveckling. 

Den nya bestämmelsen ger endast minimal förbättring. De som bara ska till Rumänien måste fortfarande söka visum dit. Men om man har visum till ett Schengenland så är det fritt fram genom Rumänien också, även om detta inte är Schengen. Jag tycker att det antyder en vilja och kraft från Rumänien/EU att så sakta avskaffa den här löjliga situationen. Nästa steg är att underteckna överenskommelsen om ”småskalig rörlighet” i gränsområdet (inom några mil på var sida om gränsen ska man kunna röra sig fritt) – något som redan är på gång att genomföras. Därefter gäller det att ge moldaverna full rörelsefrihet i hela Rumänien. Och sen i hela EU. 

Sen kan man ju fråga sig om även folk från Madagaskar bör ha samma rätt att röra sig fritt i EU. Det är lite svårt att argumentera mot det, men kanske kan man säga att Moldavien till skillnad från andra länder har ett slags djup identitetsgemenskap med ett EU-land (Rumänien). Att moldaverna inte kan åka till Bukarest är som om Ålänningar inte skulle kunna åka till Stockholm. 

Så fram med släggan! Europa är inte betjänt av fler järnridåer. I synnerhet inte samtidigt som man klagar på ryskt inflytande i Östeuropa (Moldavien, Ukraina, Georgien o s v). Jag menar, vart ska de här länderna annars vända sig, om Europa är stängt?

En cementerad kris

Kommer man från Sverige är det svårt att föreställa sig ett fenomen som ”cementbrist”. Sverige har bland Europas lägsta konsumtion av cement per capita (källa: www.cembureau.be). Inte så konstigt, vi har ju massor av trä och säkert andra moderna alternativa material som jag inte ens hört talas om. Vi bryr oss kanske till mans inte så mycket om cement, helt enkelt. 

I Moldavien är det lite annorlunda. Hur tänker du dig Sovjetunionens byggstil? Betong, såklart. Gärna av kass kvalitet så att rostigt armeringsjärn hänger i klasar ur sprickorna. Brutna trottoarkanter, tunga gråa trapphus.

Sedan omkring år 2000 har Moldaviens ekonomi sakteliga påbörjat den långa återhämtningen från 1990-talets djupa kris. Det är verkligen iögonfallande hur mycket det byggs i Chisinau. Mycket privat byggande finansieras med remitteringar, pengar som skickas hem av moldaver som arbetar utomlands (detta motsvarar en mycket stor del av landets totala ekonomi). 

Till det nya byggandet krävs massor av cement, och under försommaren drabbades landet av cementkris! Cement fanns helt enkelt inte att köpa, eller så fanns det några ynka säckar till hutlösa priser. I går läste jag en artikel i Standard Financiar som förklarade saken lite närmare. 

I Moldavien finns det två cementfabriker, en av dem ägs av en rysk koncern och ligger i utbrytarrepubliken Transnistrien. Den täckte tills nyligen ungefär 30% av cementbehovet i resten av landet. Nu är det inte bara i Moldavien som det byggs. Rysk efterfrågan på cement är enorm och ökar hela tiden (Ryssland i uppbyggnadsfas har nu ett cementunderskott på ca 25 milj ton/år) och den här fabriken (som producerar ca 700 000 ton/år)  beslöt plötsligt att sälja all cementen till Ryssland i stället. Relationen mellan Chisinau och Tiraspol (huvudstad i utbrytarrepubliken) är sådan att de transnistriska cementkollegorna ändå inte kände någon större lojalitet, kan man anta. Eller så fick de bara mycket bättre betalt av sina ryska vänner. 

Resultatet blev att byggen avstannade (märk väl att redan under normala förhållanden kan moldaviska byggen tyckas avstannade), privatpersoner fick sluta gjuta och vissa lycksökare sålde till flera gånger normalt marknadspris. Man räknar nu med att krisen kommer att vara i 1-2 år, tills dess att alternativ har dykt upp i form av import, ny cementfabrik eller effektivisering av den som redan finns. Men det passar kanske bra, nu när lågkonjunkturen börjar närma sig i alla fall. 

Så kan det gå när man har utbrytarrepublik. 

Sen tycker jag att det vore läge för moldaverna att titta på alternativa byggnadsmaterial. Det blir ganska fult i längden med all den här betongen. Kunde inte ryssarna skicka ner lite virke som kompensation?