Polismatematik

Här i Chisinau ser man ganska mycket poliser ute på gatorna, åtminstone i centrum. Detsamma har jag observerat när jag rest i Ukraina och Ryssland. Överhuvudtaget syns fler uniformerade personer här än i Sverige, och jag tror att det är ett arv från den paranoida och militariserade sovjetkulturen, där fienden/kapitalisterna väntade bakom varje hörn.

Samtidigt är polisen en av de yrkesgrupper som har mest problem med korruption. Speciellt trafikpolisen är känd för att dryga ut inkomsterna med mutor. De är kanske inte värst, men de syns i alla fall mest. 20 lei här, 30 lei där – det blir ganska mycket i slutet av månaden när räkningarna ska betalas. 

Jag tror att det finns två viktiga skäl till korruptionen, nämligen (1) att statliga löner är så löjligt låga här att det inte finns en chans att överleva om man inte har inkomster vid sidan av, och (2) korruption föder acceptans för mer korruption och till slut tycker folk att det är normalt att poliser är korrupta. Om jag är polis och ”alla andra” tar mutor, så gör väl jag det också. Medborgarna tycker kanske dessutom att det är ett smidigt sätt att lösa små lagöverträdelser. En sådan korruptionskultur kan man säkert bekämpa med informationskampanjer, men bara om man samtidigt undanröjer den ekonomiska grunden till korruptionen, alltså de obefintliga lönerna. 

Ofta har jag tänkt att man borde sparka hälften av polisstyrkan och låta de kvarvarande dela på pengarna. Hälften så många poliser skulle då kunna ha dubbelt så hög lön, det är enkel polismatematik. Förmodligen skulle de då bli lite mindre korruptionsbenägna. Resten skulle kunna syssla med något mer intäktsbringande för landet, starta företag och vad vet jag.

Hursomhelst är det intressant att Moldaviens president Vladimir Voronin tycks ha läst mina tankar (kanske är jag buggad i skallen av säkerhetspolisen…) Häromdagen gjorde han nämligen ett vilt utspel på inrikesministeriet och förklarade att 50% av trafikpoliserna ska sparkas eller omplaceras omedelbart, se här. Motivet är just (anti)korruption. Det handlar visserligen bara om ca 400 personer och frågan är om det får någon större effekt. Kritikerna menar att statschefen bara försöker förbättra kommunistpartiets image inför valet nästa år. 

Jag tycker själv att idén är rätt bra. Klart att man kunde gå lite mjukare till väga, t ex utbilda färre och vänta på att de gamla går i pension. Som det görs nu blir det nog mest omplaceringar som inte leder till några besparingar. Men i princip är jag för och hejar på. Och hoppas på trend mot en generellt bantad statsapparat, det skulle frigöra massor av resurser som landet så väl behöver. 

I samband med detta kan nämnas att inrikesministeriet kör en allmän charmoffensiv just nu (se mitt tidigare inlägg om tonade fönster) och utlovar en öppnare relation med media och en mer aktiv korruptionsbekämpning överlag. Kan du rumänska så kolla in den gemytliga intervjun här, med Herr Alexandru Gasca från inrikesministeriet. 

 

 

 

Konsten att stå i kö

Är det något som vi västerlänningar associerar med Sovjetunionen så är det väl (föreställningen om) köerna till matbutikerna. För historisk/ekonomisk bakgrund och förklaring av fenomenet rekommenderar jag att läsa Everyday Stalinism av Sheila Fitzpatrick.

Här i Chisinau möter jag då och då köfenomen som aldrig slutar att kännas exotiska. Jag gissar att sovjetmedborgarna tvingades driva köandets konst till nya höjder, och att detta lever kvar som en del av kulturen även om det nu är länge sedan Sovjetunionen stängde butiken. Här är några varianter:

1a. ”Hålla platsen”. En klassiker från barndomens köer, t ex till skolmatsalen, är att be någon hålla ens plats medan man själv gör nånting annat. Sen glider man in i kön lite lagom tills det är dags för ens tur. Detta betyder att en kö kan ha både synliga och osynliga platser. Med mitt svenska sätt att se på saken så tycker jag det är problematiskt att man inte kan bedöma hur lång kön är innan man bestämmer sig för om det är värt att ställa sig där eller inte. Ett tu tre dyker det plötsligt upp folk som intar sin osynliga plats och genast har man fler framför sig än man räknade med från början. 

1b. ”Kan jag stå här med dig?”. En annan barndomsklassiker. Man glider fram och ställer sig i kön bredvid sin kompis – som redan har en plats långt fram. Kompisen är schysst och låter en kanske rentav gå före. Som svensk tänker man då ungefär att vad i h*****e, fattar de inte att kön samtidigt blir längre för oss andra som står bakom…

2. ”Utan kö”. En märklig typ av kö som jag har mött (dock ytterst sällan) är kön för såna som inte behöver köa. Detta är lite svårt att beskriva. Men för vissa ärenden har man rätt att gå direkt till kassan/kontoret/luckan e dyl, även om där står folk framför och väntar. Det kan gälla ärenden för juridiska personer eller korta ärenden som bara utgör en del av ett större ärende. Problem uppstår när flera personer samtidigt har denna rätt. Då får man denna speciella typ av kö för folk som inte behöver stå i kö. 

3. ”Nattlig lista”. På det nya Schengen-viseringscentret (dit Sverige anslöt sig i april i år), som sköts av ungerska ambassaden, öppnar de klockan 09.00 och då kan man lämna in sin visumansökan om man har en bra köplats. De har inte resurser att ta emot alla som vill in. Kön ordnas genom nummerlappar på civiliserat EU-manér. Detta är i alla fall vad de uppger om man ringer och frågar hur det går till. I själva verket händer följande: På morgonen vid grindarna delas nummerlapparna direkt ut av vakten till vissa personer vars namn ropats ut enligt en lista. Är man inte med på listan kan man glömma att komma in och lämna sin ansökan. Denna lista förfärdigas natten innan av en kvinna vid en bil en bit bort från ambassadens entré. Man smyger dit vid 24-snåret, frågar vakten lågmält var ”Listan” är och han pekar lite diskret bort mot skuggorna under några träd. Där vid bilen kan man få sitt namn antecknat. Nästa morgon går man dit strax innan nio och får sin nummerlapp – långt före alla chanslösa stackare som köat sedan tidigt på morgonen ovetandes om ”den nattliga listan”. 

4. ”Nummerlapp”. På Moldcells huvudkontor har de en apparat där man trycker på en knapp och ut kommer en lapp med ett nummer på. Sedan väntar man på en stol tills displayen på väggen visar ens nummer och vilken kassa man ska gå till. Helt otroligt.

Ökande transparens i Moldavien

Den senaste tiden har media här uppmärksammat en ny lag som snart träder i kraft. Enligt den nya lagen får bilar endast ha tonande fönsterbeläggning baktill – inte på framdörrarna eller vindrutan. Klicka här om du vill se ett inslag från nyhetsprogrammet ProTV (på rumänska).

Av läsarkommentarerna att döma är mottagandet blandat. Själv tycker jag att det är ett utmärkt initiativ och väljer att se det som ett tecken på ökande transparens i samhället  Det är trevligt när man som fotgängare kan ha ögonkontakt med föraren. Och det ger helt klart ett mindre skumt intryck än när samtliga rutor – liksom resten av bilen (läs: BMW 7-serie) – är svarta.

Det egentliga motivet, enligt polisen, är dock trafiksäkerhet – ett område där moldaverna har en del att lära sig. Hoppas nu detta blir ett av flera steg i rikting mot ett ökat trafiksäkerhetstänkande. Fortfarande väljer t ex många att skippa ”fegissnöret” när de är ute och kör. Formellt är det ett krav, men böterna är låga och polisen orkar väl inte stanna folk p g a en sån struntsak… 

 

Vad är Moldavien känt för?

Moldavien är inte speciellt känt i Sverige. När det någon gång dyker upp i svenska media är det oftast med anknytning till något misärtema: människohandel, fattigdom, njurar till salu, den laglösa utbrytarrepubliken Transnistrien m.m.

Jag läste imorse en utmärkt artikel av William Finnegan, publicerad i The New Yorker, om sexhandel och trafficking – du hittar den förhoppningsvis här. De 16 välskrivna pdf-sidorna innehåller massor av bra info om detta vidriga fenomen. 

I artikeln står bland annat att ungefär 600 000 av Moldaviens ca 4 miljoner invånare arbetar utomlands. Av dessa räknar man med att så mycket som 1-2 % utsatts för trafficking, och att hälften av dessa är kvinnor som tvingats till prostitution. 

Jag vill verkligen inte förringa tragedin i detta. Men samtidigt har jag noterat att media tenderar att glömma bort de övriga. De 3,4 miljoner som faktiskt bor kvar i sitt land. Eller den halva miljon som har ett vanligt – bra eller dåligt – jobb utomlands.

Den där halva miljonen diskuteras visserligen indirekt när vi pratar om arbetskraftinvandring i Sverige och EU. Att öppna upp och legalisera där skulle göra Moldavien en stor tjänst och underminera marknaden för människohandlarna. 

De 3,4 miljoner som utgör resten förblir ganska anonyma för oss. Många av dem är fattiga och bor i byar ute i Tjottahejti och jag kommer i princip aldrig i kontakt med dem.

Men ganska många bor i stan, är unga och coola, pluggar på universitet och vill leva vanliga liv. Det är dessa människor som utgör ”mitt” Moldavien och det är dem som jag kan berätta mest om. De känner knappast igen sig i ”misärreportagen” – och blir inte sällan förolämpade och ledsna över att västjournalister envisas så med sin ensidiga rapportering.

Däremot är det just dessa människor som är Moldaviens framtid. De om några – mer än alla utländska NGO:er, baptister och bidragsgivare – kan dra landet upp ur den post-sovjetiska kris som drabbade dem så hårt under 90-talet. Stella Rotaru i artikeln som jag länkade till ovan, är helt klart en av dem. 

 

Nu börjar vi…

Jag tänkte från och med NU börja rapportera lite från Moldavien.

Och det är hög tid – snart har jag bott här i Chisinau i fem år. Det är inte klokt som det kan gå när inte haspen är på. Hur många svenskar går omkring och tänker att de en vacker dag kanske kommer att ha bott fem år i Moldavien?